På sin blogg noterar Jeremy Scahill, välkänd expert i frågor om användningen av kontraktörer och legoknektar, att Pentagon för närvarande fortsätter öka den militära sidan av privata kontraktörer i Irak och Afghanistan. Med andra ord – ”nedtrappningen” i Irak innebär samtidigt ökande användning av privata ockupationsstyrkor.
Länk: http://rebelreports.com/post/116277092/obama-has-250-000-contractors-in-iraq-and-afghan
USA:s arméchef, general George Casey, förklarade på en presskonferens den 26 maj att de amerikanska styrkorna förbereder sig på att stanna kvar i Irak i tio år till (AP 26 maj)
Någon som tycker att det är något som inte stämmer här? Detta är bara ytterligare ett steg i det nya sättet att föra krig och som har använts gång på gång i Irak under sex år av krig och ockupation. Låt omvärlden tro att kriget håller på att ta slut – medan det egentligen bara fortsätter, och fortsätter…
Stora förhoppningar har lagts på att president Obama skulle avsluta kriget. Dessa förhoppningar har hindrat våra politiker och nyhetsmedia från att lyssna till det verkliga innehållet i de senaste månadernas uttalanden från Washington. Presidenten talar om att avsluta stridsoperationer 2010, men att andra typer av styrkor ska stanna under lång tid. Redan döps militära insatser om till att vara ”rådgivande” och ”understödjande”. Löften om att amerikanska styrkor skulle lämna alla irakiska städer sommaren 2009 har redan dragits tillbaka, de stora baserna i bl.a. Bagdad och Mosul ska vara kvar.
För att få tyst på misstroende irakier och fredsrörelsen hänvisas till SOFA-fördraget från i vintras som fastställer att alla amerikanska styrkor ska ut innan 2012 (alltså tre års krig till). Man undviker att nämna det faktum att ett civilt fördrag vid sidan om SOFA lämnar öppet för fortsatt närvaro om USA och dess marionett i Bagdad så önskar. Regeringen i Bagdad befinner sig i sin tur i en hopplös situation. Landets ekonomi håller på att rasa ihop med anledning av det sjunkande oljepriset och den måttlösa korruptionen i statsförvaltningen. Regeringen kommer inte att ha råd med de enorma militära styrkor och paramilitära miliser den använder för att säkra makten gentemot en misstroende befolkning och ett återigen växande motstånd. Bara någon dag innan Caseys uttalande om tio år till sade en regeringsrepresentant i Bagdad att man av ekonomiska skäl måste häva planerna på att regeringsstyrkorna på egen hand ska kunna ta ansvar för ”landets” (d.v.s. regeringens egen) säkerhet innan 2020.
Nej, vi låter inte lura oss! Allt handlar om att säkra USA:s inflytande i Irak och regionen. För marionetten i Bagdad gäller det att säkra ett fortsatt maktinnehav. I det tysta pågår nu förhandlingar om landets olja och gas, på villkor som ska tillfredställa säkerhetspolitiska intressen och de internationella bolagen. Även EU är med i detta osmakliga spel. Man talar tyst om att de val som genomförts, och nuvarande kontrakt och lagar, måste anses illegitima eftersom de genomdrivits under krig och ockupation.
Den irakiska opinionen har hela tiden varit emot den amerikanska ockupationen, medan deras politiska ”företrädare” gått USA:s väg. Detta är motorn i motsättningarna i landet. Bland befolkningen är opinionen tydlig, man vill ha en fungerande, icke-sekteristisk centraliserad statsmakt, och ett suveränt land utan ockupation. Politikerna i Bagdad har anpassat sin retorik därefter, nu talas om att stärka staten, om suveränitet. Men det är fortfarande samma politiker som styr vars makt hela tiden varit avhängig det amerikanska stödet. Religiösa revanschister och etniska chauvinister som med stöd av USA gripit makten, och vägrar erkänna att det irakiska folket vill något helt annat.
USA ut ur irak, omedelbart och villkorslöst
Stöd det irakiska motståndet
27 maj 2009
Bli medlem i Irakkommittén!
Hjälp oss dela ut flygblad, organisera möten och föredrag, skriva insändare och fråga ut politiker, få kontakt med skolor, studentorganisationer, arbetsplatser o.s.v. Det finns även en avdelning i Lund.
Irakkommittén i Malmö
Monbijougatan 10 B, 211 53 Malmö
http://irakkommitten.wordpress.com/
073 – 627 69 66
Fråga gärna om tips på material. Kommittén erbjuder föredrag kring ockupationen, Iraks historia och USA:s mellanösternpolitik.
Alternativa nyhetskanaler:
http://newsdeskhelsinkifinland.net/
http://warnewstoday.blogspot.com
Obamas Irakpolitik och läget i landet
Talare: Mathias Cederholm, forskare vid Lunds universitet
Frågor och diskussion
Arr. IrakSolidaritet i samarbete med ABF
Israels massaker i Gaza har upprört många. Liknande krigsförbrytelser har skett i stor skala, fast i mediaskugga, i samband med USA:s ockupationskrig i Irak och Afghanistan. Nätverket Gazasolidaritet i Blekinge vill genom att anordna ett seminarium bidra till att sprida kunskap och medvetenhet om sambanden i USA:s och Israels krigspolitik i Väst- och Centralasien. Det blir föredrag om Irak (Mathias Cederholm), Afghanistan (Stefan Lindgren) och Palestina (Per Gahrton). Därutöver kommer ”terroristjakten” som ett hot mot rättssäkerheten att tas upp (Gösta Hultén). Seminariet äger rum i Stadsbibliotekets hörsal i Karlskrona lördagen den 18 april med start kl 11.
MANIFESTATION
6 år av krig och ockupation -
USA UT UR IRAK
STÖD IRAKIERNAS MOTSTÅND
Lördag 21 mars, Gustav Adolfs torg i Malmö, kl 13.
Appeller och tal av Love Flygren från irakkommittén, Sammi Alaa (Iraks Kommunistiska parti – Folkets Union), Marianne Berg (V), Patrik Paulov (K), Peter Cohen (SKP).
Även bokbord, försäljning av nya numret av Brännpunkt Irak m.m.
Arr: Irakkommittén i Malmö
Regionalvalen i Irak 090131
Mathias Cederholm
Snart sex år in på den amerikanska ockupationen vankas det åter demokratisk teater i Irak. 31 januari går irakierna till regionala val, val som tidgare skjutits upp ett flertal gånger med anledning av krigstillstånd och juridiska tvistefrågor. Men nu anses tydligen problemen överspelade och en ny etapp utspelar sig av ett skådespel, ämnat att ge demokratisk fernissa till en av modern tids stora politiska katastrofer.
På flera sätt står nu ockupationen inför en ny situation. FN-mandatet som USA kunnat hänvisa till alltsedan sommaren 2003 är nu borta, istället regleras den amerikanska närvaron av ett bilateralt fördrag där det fastställs att USA:s styrkor är ”inbjudna” av Iraks marionettregering, och att deras närvaro är begränsad i tid till år 2011. Sakta men säkert inviteras den nya irakiska staten i det internationella samfundet, med medlemsförhandlingar i WTO, med handelsförhandlingar, upprättande av diplomatiska förbindelser, och med ekonomiskt samarbete. Till detta kommer den nye amerikanske presidentens Barack Obamas tillträde. Många förväntar sig ett snart amerikanskt utdragande från Irak, vilket stärker bilden av att Irak nu i det närmaste skulle vara ett suveränt land.
Men så fort man börjar skrapa på ytan uppkommer många frågetecken. Till att börja med bör det påpekas att det är oklart om förutsättningarna för dessa val är rättsligt giltiga. Det glöms ofta bort att Iraks nuvarande politiska struktur i sig är ett resultat av en ockupation. Valen 2005 hölls under ett regelrätt krig vilket knappast är acceptabelt enligt internationell rätt. Uppgifter om omfattande valfusk utreddes aldrig ordentligt. Konstitutionen som skrevs ihop och folkomröstades om samma år vet vi idag snickrades ihop under starka påtryckningar från amerikanskt håll. De avgörande politiska grupperna som idag agerar i irakisk politik har USA att tacka för sin politiska existens, medan andra grupper förbjudits eller i det närmaste utrotats genom krigföring och lagstiftning, främst med anledning av att de ställt sig mot ockupationen. Att befolkningen enligt alla opinionsundersökningar samtidigt har varit emot den amerikanska närvaron visar på problemet med att tro att det går att bygga legitima fungerande politiska strukturer under ockupation.
Ett annat problem är den lagstiftning som administrationen under Paul Bremer införde åren 2003-04 under regelrätt ockupation och som inte minst innebar stora förändringar av landets ekonomiska struktur, vilket otvivelaktigt stred mot internationell rätt. Denna lagstiftning pådyvlades sedermera de irakiska regeringarna och tillämpas än idag. Sedan dess har också tusentals amerikaner suttit i de olika ministerierna i Bagdad i egenskap av rådgivare och övervakat den förda politiken. Till detta kommer att ockupanten, eller mandat-innehavaren enligt FN, på olika vis har utövat minst sagt otillbörligt inflytande över det civila samhället i Irak. Mängder av civila organisationer har byggts upp med direkt ekonomiskt stöd, där lojalitet med de amerikanska målsättningarna givetvis har prioriterats. Anmärkningsvärt är också hur rapporteringen i irakiska media har styrts av ockupanten. Stora pengar har lagts på att plantera ”rätt” information i de irakiska tidningarna, och nya sådana pengar avsattes i höstas av Pentagon för tre ytterligare år. Samtidigt har regeringen i Bagdad börjar knyta upp landets journalistkår med löften om stora jorddonationer. Under förra året kom också en rad rapporter om påtryckningar i samband med förhandlingarna om den bilaterala fördragstexten, Washington hotade bl.a. med att dra in all ekonomisk hjälp om det inte gick deras väg, och vi vet fortfarande inte hur det egentligen gick med kraven på ett hemligt tillägg att USA bl.a. skulle behålla kontrollen över inrikes- och försvarsministerierna i Bagdad i tio år till. Man bör också komma ihåg att det slutliga fördraget helt lämnar öppet för omförhandlingar av datumet för bortdragande av amerikansk trupp, och att Obama uttryckligen har hållit öppet för en fortsatt militär närvaro ”i annan form”.
För att legitimera de nya valen har en mängd tidigare rapportering om missförhållanden i Iraks politiska system nedtonats under senare tid. Om vi går tillbaka ett halvår så är det inte svårt att funna uppgifter som pekar mot att val i nuläget knappast kan anses demokratiska. Vi kan börja med den omfattande korruptionen. Enligt internationella undersökningar har Irak utvecklats till ett av världens mest korrumperade länder, och ansvaret är åtminstone delvis ockupationsmaktens med dess katastrofalt misskötta återuppbyggnadsprogram. Korruptionen genomsyrar statsapparaten ända upp i toppen. Regeringen har gjort utfästelser om att agera i frågan, men det ledde inte mycket längre än till att ge flertalet anklagade politiker och tjänstemän immunitet, och att jaga bort den ansvarige korruptionsutredaren. Ofta glömmer kommentatorer bort att korruptionen är lika stor i ”framgångsexemplet” Kurdistan som i Bagdad. De kurdiska partierna slipper dock någon utvärdering denna gång eftersom de kurdiska provinserna är undantagna regionalvalen. Vidare vilar den nuvarande regeringens maktinnehav på flera högst odemokratiska företeelser. Först och främst har maktinnehavet garanterats av en främmande militärmakt, och det har i de tidigare valen varit mer eller mindre förbjudet att kräva ett amerikanskt utträde eller förespråka motstånd mot ockupationsmakten. Detta har i sin tur inneburit att regeringspartierna kunnat slå mot politiska konkurrenter, vanligen med förevändningen att dessa skulle bestå av terrorister eller utgöra ett hot mot USA:s intressen. Det tidigare statsbärande Baathpartiet med miljontals medlemmar är förbjudet alltsedan invasionen, ett historiskt sett extremt ingrepp. Muqtada al-Sadrs rörelse och andra shiitiska politiska konkurrenter i södern har flygbombats och liksom Baath decimerats med hjälp av regelrätta mordpatruller. Situationen i de västra och norra delarna av landet har varit ännu värre. Med glädje har USA ställt upp med trupp och flygstridskrafter i utrensningarna. Även mellan de regeringsbärande partierna har härskat ett politiskt våld med bl.a. terror mot civilbefolkningen, som utgjort en viktig del av det som ofta uppfattats som ett sekteristiskt inbördeskrig. Detta har varit välkänt i Pentagon och Vita huset, men retoriken att terrorister skulle ligga bakom detta våld har varit tacksam att nyttja gentemot media.
Regeringens faktiska politik har inte rönt någon uppskattning av irakierna. Statsapparaten förmår inte leverera, återuppbyggnaden står i det närmaste still, sekterismen har pumpats upp i politiska syften. En i det närmaste imploderad stat har inneburit återkomsten av gammal stampolitik, makthungriga shejker styr och ställer i en alltmer våldsam lokal politik. Dessa bjöds tidigare ivrigt in i politiken av USA i samband med bekämpningen av motståndsgrupperna. Oro för det orubbade opinionsläget har inneburit att nya metoder nu anammats. Premiärminister Maliki lanserade under hösten ett eget program med statsknutna miliser, som ska stärka hans eget partis ställning runtom i landet. Det har också kommit en rad uppgifter om att Malikis parti och andra partier under de senare månaderna lagt ned stora summor på att köpa löften om röster inför valet. Ju närmare valet har kommit, desto mer akuta har spänningarna mellan regeringspartierna blivit på lokalt håll. Våldshandlingar har eskalerat, en rad attentat har utövats mot politiker som ställer upp i valen. Även inom de enskilda regeringspartierna har uppstått spänningar, med omfattande interna utrensningar.
Konklusionen är självklar. Det finns ingen möjlighet att uppfatta det stundande valet som demokratiskt, inte ens som legitimt. Detta är en nedtystad men allmänt bekant sanning sedan länge. Som journalisten Bob Woodward har visat gav Bush-administrationen redan för flera år sedan upp försöken att uppnå en demokratisk form på sin lydregim i Bagdad, och letade efter en rimligt hållbar lösning med en ”strongman”, en pålitlig diktator. Men det pågår trots allt ett politiskt spel i Irak i och med valen. Vilka är de olika kraftlinjerna?
Den främsta motsättningen är naturligtvis den mellan de som under lång tid stött den amerikanska närvaron och dess målsättningar, och de som varit tveksamma inför den (de som varit explicit emot har tenderat att ”försvinna”). Detta har utgjort den främsta grunden för den nuvarande USA-lojala regeringsalliansen under Maliki, och som har haft ungefär samma uppbyggnad sedan 2004. Kärnan i alliansen har varit de bägge religiösa shiitiska partierna Dawa (Malikis parti) och ISCI, samt de bägge kurdiska partierna PUK och KDP. Framförallt från de kurdiska partierna har det kommit önskemål om en lång fortsatt amerikansk närvaro i landet. Tidvis har vissa smärre sekulära respektive sunnitiska partier och Sadr-rörelsens partigrupperingar varit indragna i regeringen, vanligen inför viktiga omröstningar i parlamentet.
En viktig fråga som komplicerar partipolitiken är de olika gruppernas syn på Iraks politiska struktur. Av de fyra nuvarande regeringspartierna förespråkar tre en mer löslig konfederal form för Irak. De kurdiska partierna önskar i grund och botten ett självstyre för kurderna eller t.o.m. en egen stat, och ISCI vill ha en liknande lösning för den shiitiska södern. Detta är djupgående frågor som i förlängningen rör kontrollen över resurser som oljan. Den konfederala hållningen har möjligen visst stöd bland kurderna, men definitivt inte bland den arabiska befolkningen, vare sig i centrala eller i södra Irak. Detta ligger till grund för den opposition som har utkristalliserat sig bland flertalet övriga politiska partier i parlamentet i Bagdad, den tvärpolitiska s.k. 22 juli-rörelsen, som driver en centralistisk och samtidigt USA-kritisk linje, och som bl.a. begär att det kurdiska provinsstyrets anspråk på att annektera regionen kring staden Kirkuk inte ska gå igenom. Eftersom den konfederala linjen mött så mycket motstånd bland befolkningen har Maliki med sitt svaga Dawa-parti på senare tid valt att spela det nationalistiska kortet, och istället drivit en politik som åtminstone ska ge skenet av en centralisering av statsapparaten. Bl.a. ställer han sig i valet bakom en ny lista, Coalition of the State for Law, som spänner över de olika sekteristiska och etniska grupperna. Detta har i sin tur omedelbart ökat motsättningarna till de övriga tre regeringspartierna. De kurdiska partierna vill kunna fortsätta att driva en egen oljepolitik vilket Bagdad vänt sig emot, och efterhand inkorporera stora territorier kring Kirkuk och Mosul, som nu ligger under Bagdads överinsyn. Denna motsättning ligger bakom djupgående spänningar mellan araber och expansionistiska kurdiska grupper och flera minoriteter i denna region. Ett olycksbådande faktum är att president Obama uttryckt stöd för tanken att Iraks problem ska lösas den konfederala vägen, och vicepresident Biden har varit en av de främsta förespråkarna för denna ”lösning” i flera år. Men med tanke på den irakiska opinionen kommer detta knappast att kunna genomdrivas, i alla fall inte utan att frammana ett riktigt inbördeskrig, vilket förhoppningsvis inte de nya makthavarna i Washington ser som något att eftersträva.
Slutligen bör det påpekas att irakisk politik i nuläget är mycket oförutsägbar. Premiärminister Maliki har uppenbarligen godtagits av aktörerna i Washington som den ”strongman” man efterlyst. Men alla parter vet samtidigt att hans stöd bland befolkningen är svag, inte minst med anledning av hans roll som marionett under ockupationen. Till detta kommer ekonomin. President Obama planerar avveckla, eller troligare, dra ned, den amerikanska truppnärvaron under de kommande åren. Alltmer ansvar för den s.k. säkerheten kommer att vila på Bagdadregeringens styrkor och privat kontraktsanställda. Det faktum att oljepriset samtidigt har rasat till närmare en tredjedel av vad det låg på för ett halvår sedan innebär dock att Iraks statsbudget kommer att undergrävas radikalt, den irakiska staten får över 90% av sina inkomster från oljeutvinningen. Det kommer att bli mindre pengar till irakisk militär, till mutor till viktiga politiska spelare, till miliserna, än mindre till sociala projekt syftande till att blidka opinionen. Utöver det nationalistiska kortet finns det indikationer på att Obama-administrationen med det nya läget i det tysta nu begärt att Maliki ska försöka samarbeta med åtminstone några av de olika motståndsorganisationerna. Ifall detta stämmer måste Maliki troligen avveckla samarbetet med den mer radikalt religiösa shiitiska och Iran-vänliga regeringspartnern ISCI och dess ökända Badr-milis. För att möjliggöra samverkan med motståndet och 22 juli-rörelsen krävs även ett hårdare agerande mot de kurdiska partierna i Kirkuk- och oljefrågan, vilket skulle rasera den delen av koalitionen också. Om Maliki och Obama verkligen är beredda på dessa politiska kostnader är oklart. Det är inte heller säkert hur motståndsgrupperna reagerar på detta, tidigare förhandlingsinviter har knappast varit seriösa, och frågan är hur fria dessa förhandlingar egentligen skulle bli. Motståndet har ju klart och tydligt framfört sitt krav på att USA ska ut helt och hållet ur Irak, villkorslöst. Tongångarna i Washington, även bland demokraterna, tyder inte på att detta uppfattas som ett gångbart alternativ, ännu.
Oavsett utvecklingen kan vi bara konstatera. Valen är en fasad som ingen tror på. Det avgörande spelet pågår istället i korridorerna i Bagdad och Washington, men politik utförd av ockupanter och marionetter leder aldrig till något gott. I bakgrunden finns ett blodigt och olagligt invasionskrig och en totalt rättsvidrig ockupation som har förstört ett redan sargat land. Över en miljon liv har spillts, flera miljoner sårats och drivits på flykt, infrastrukturen raserats. Ockupantens oerhörda krigsbrott talas det tyst om, och internationell rätt har satts på undantag. Det irakiska motståndet ser ut att närma sig en seger, sakta men säkert. Men Bush-administrationens vansinniga envetenhet gjorde kostnaden enorm för irakierna. Nu behövs det ett internationellt tryck på Obama och demokraterna att göra det enda rätta: att lämna Irak, omedelbart och villkorslöst.
Mathias Cederholm
(urspr. publicerad på Iraksolidaritets hemsida)
Obamas valseger har följts av slutsatser om att han kommer att avsluta kriget i Irak. Tyvärr finns det mycket som pekar mot att detta inte kommer att ske. Det är riktigt att han – främst i inledningen av sin kampanj – gav löftet att amerikanska stridstrupper skulle dras ur landet 16 månader efter hans tillträde, men det finns flera uttalanden och omständigheter som får löftet att framstå som tvivelaktigt.
Obama har själv efterhand villkorat kravet på utdragande med att det enbart ska gälla i fall utvecklingen i Irak går åt ”rätt håll”, och utgör ett ”best case-scenario”. En smärre minskning av US-trupp initialt ska motsvaras av en förstärkning i det andra kriget, i Afganistan. Dessutom har hans definition av utdragande förändrats, han menar att USA även efter utdragandet bör lämna kvar ”non combat troops” för att stödja regeringen i Bagdad. Det pågående ordspelet kring definitioner av strids- och icke-stridsstyrkor delar alltså Obama med Bushregeringen. Och han är ingen duva – Obama har faktiskt lovat att ÖKA antalet soldater i USA:s arme och flotta med 92 000 man!
Till sin kommande vicepresident har Obama valt Joseph Biden. Detta är oroväckande. Biden var mycket drivande FÖR Irakkriget åren före 2003. Biden har på senare år varit den i Washington som mest högljutt hävdat att huvudproblemet i Irak är dess befolkning, att kriget främst är ett inbördeskrig mellan religiösa grupper, och att lösningen skulle vara att dela upp landet enligt en lös federal modell. Senaten godtog detta som långsiktig målsättning förra året, och Obama har anammat tanken i en gemensam Obama-Biden-plan. Det verkar inte bekymra någon att det irakiska folket enligt alla opinionsundersökningar INTE vill ha en federal modell utan tvärtom en icke-sekteristisk, stark centralmakt. Enligt många Irakexperter är en federalisering snarast receptet FÖR inbördeskrig.
Problemet är helt enkelt att det demokratiska partiet i USA inte är så inriktat på fred som många vill tro. Det finns en fredsrörelse med kopplingar till partiet, men det finns också många, många hökar i etablissemanget som återkommande lyckats kringgå fredskraven. När demokraterna fick majoritet i kongressen 2006 valde de att inte fullfölja kraven på utträde ur Irak, när de godkände den militära budgeten. När de deltog i tvärpolitiska kommissioner om Irak nåddes konsensus om att USA ska stanna kvar för lång tid för att ”säkra amerikanska ekonomiska intressen” (Bakerrapporten).
Risken är alltså stor att Obama fullföljer kriget i Irak, men med en för det internationella samfundet mer ”smakfull” retorik. Han kommer liksom Bush på sistone att tala om kommande neddragningar, och han kommer i högre grad att väva in ett redan förlamat FN i sin politik. Men det är vad han faktiskt kommer att göra i Irak som är det viktiga, inte retoriken. Från Bush kommer han t.ex. att ärva ett säkerhetsfördrag med Irak, exakt vad står det i denna text? Utkastet till ett hemligt tillägg har läckt till medierna som innefattar fortsatt amerikansk kontroll över irakiska departement under tio år till, och detta har demokraterna inte reagerat på. Med Obama i Vita huset ökar chansen att ändra Irakpolitiken, men det behövs mer än någonsin ett politiskt tryck i hans parti, i USA och i hela världen!
Vad borde Obama göra? Lyssna på irakierna! Inte på deras korrupta politiska ledare som gör allt för att säkra sina positioner, utan det irakiska folket. Opinionsundersökningarna är tydliga, irakierna vill att USA ska ut, det har de velat i snart sex år. Och förresten, vad är det egentligen för krav de så omtalat hemska motståndsgrupperna i Irak ställer?
- att ockupationsstyrkorna ska ut omedelbart och villkorslöst
- att USA ska betala skadestånd för de oerhörda skador landet och dess befolkning tillfogats
- att fria val hålls där alla politiska grupper får delta – till skillnad från tidigare val under ockupationen
- att alla avtal, kontrakt och lagar som mot internationell rätt genomdrivits sedan 2003 ska återkallas
USA ut ur Irak, omedelbart och villkorslöst!
Stöd det irakiska motståndet!
6 november 2008
Stöd Feyt-deklarationen!
Upprop från Internationella Nätverket mot Ockupationen (IAON):
Fred i Irak är en möjlighet!
http://anti-occupation.org/
Under European Social Forum i Malmö 17-21 september arrangerar Irakkommittén i samarbete med andra organisationer ett seminarium om motståndet mot ockupationen av Irak.
Talar gör bl.a.
-Mathias Cederholm, historiker vid Lunds universitet
-Hind al-Naimi Kjaer, Patriotiska alliansen i Irak
Se vidare på www.esf2008.org/
Vi översvämmas med framgångssagor om utvecklingen i Irak. Våldet har gått ned, ekonomin vänder, demokratisering… Men om man läser ekonomisk rapportering ser man snart det som verkligen prioriteras – världssamfundet gläder sig över att de efterlängtade oljekontrakten nu framförhandlas steg för steg. I den internationella oljeindustrin har stor irritation rått mot Irak alltsedan 1970-talet då landet nationaliserade sin oljeutvinning, och det är knappast en tillfällighet att de fem storbolag som nyligen fick de första kontrakten på utvinning i Irak var just de som slängdes ut ur landet för 35 år sedan. Stödet för politiken är utbrett bland våra politiska representanter. Minns regeringskonferensen i Sverige i maj, där man talade om ”konsolidering av freden”, och där de ansvariga, främst USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, för en av de större krigskatastroferna i modern tid tilläts söka internationellt stöd för sina planer på att åter göra Irak till koloni. Inte med ett ord nämndes de oerhörda krigsbrotten, den irakiska opinionen mot ockupationen, rätten att göra motstånd enligt internationell lag, hur USA med ett antal juridiska manövrar försökt legalisera uppenbara brott mot internationell rätt (med invasionen, krigföringen, den rättsstridiga omvälvningen av irakiska lagar och landets ekonomi), hur FN har drivits på att godta dessa manövrar, vilket i sin tur håller på att fullständigt underminera folkrätten. Inte med ett ord.
Ja, våra medier tiger och krigföringen mot Iraks folk fortsätter. Trots allt tal om framsteg så är det militära insatser som garanterar det amerikanska projektet och den irakiska lydregimens fortbestånd. Varför behöver man annars 150 000 amerikanska soldater, lika många i privat säkerhetspersonal, och 600 000 irakiska soldater och poliser i krigföringen? På grund av opinionen i Irak och USA talas nu om nedtrappning av den amerikanska militära närvaron, men i det tysta är alla överens om att USA måste stanna. Det vill president Bush. Det vill även presidentkandidaterna Obama och McCain. Det vill lydregimen i Irak. Visserligen förhandlar man om bortdragande av amerikanska stridstrupper, men egentligen handlar det bara om ett begränsat återtåg till de egna baserna i landet. Andra typer av trupp – ägnade att stödja de irakiska regeringsstyrkorna – vill man behålla på plats till 2020!
Det finns ett omfattande motstånd bland irakiska befolkningen mot ockupationen. Vi förmedlas en förvirrad bild av religiösa galningar med oklara motiv, men motståndsgrupperna ställer klara och tydliga krav:
- att ockupationsstyrkorna ska ut omedelbart och villkorslöst
- att USA ska betala skadestånd för de oerhörda skador landet och dess befolkning tillfogats
- att fria val hålls där alla politiska grupper får delta – till skillnad från tidigare val under ockupationen
- att alla avtal, kontrakt och lagar som mot internationell rätt genomdrivits sedan 2003 ska återkallas
Deras motståndare: en ockupationsmakt som i fem år har brutit mot mängder av internationella lagar med alltifrån en olaglig invasion till flygbombningar av hela städer, tortyr, byggande av terrormiliser, olagligt fifflande med det ockuperade landets lagar, ekonomi och politiska val – listan kan göras mycket längre. En marionettregering och statsapparat som tillhör de mest korrumperade i världen, som mot befolkningens vilja bjuder in ockupationsmakten att fortsätta sitt värv, och som i desperation över sin svaga ställning med oerhört övervåld slår militärt mot alla politiska konkurrenter runtom i landet. Resultatet hittills: över en miljon döda, närmare fem miljoner flyktingar, en raserad infrastruktur och ekonomi med över åtta miljoner akut fattiga och undernärda samt 60-70% arbetslöshet.
USA ut ur Irak, omedelbart och villkorslöst!
Stöd det irakiska motståndet!
13 augusti 2008
En ockupationsmakt som i fem år har brutit mot mängder av internationella lagar med alltifrån en olaglig invasion till flygbombningar av hela städer, tortyr, byggande av terrormiliser, olagligt fifflande med det ockuperade landets lagar, ekonomi och politiska val – listan kan göras mycket längre. En marionettregering och statsapparat som tillhör de mest korrumperade i världen, som mot befolkningens vilja bjuder in ockupationsmakten att fortsätta sitt värv, och som i desperation över sin svaga ställning nu med oerhört övervåld slår militärt mot alla politiska konkurrenter runtom i landet. Resultatet hittills: en miljon döda, närmare fem miljoner flyktingar, en raserad infrastruktur och ekonomi med över åtta miljoner akut fattiga och undernärda, 60-70% arbetslöshet, 100 000-tals barn döende i vattenburna sjukdomar.
Irak. Ett krig att förkasta? Inte enligt den svenska regeringen! Istället bjuder man in de ansvariga för katastrofen till Sverige för att ge internationellt samtycke till att ockupanten – USA – fullföljer sitt mordiska projekt i Irak. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, representanter från regeringen i Bagdad, och från många andra länder, ska frottera sig med varandra och tala om ”konsolidering av freden”. Kriget har gått dåligt för USA, och nu vill de ha hjälp från övriga världen. Men inte vill de minska på sina ambitioner att kontrollera Irak ekonomiskt och politiskt. I det tysta fortsätter genomdrivandet av oljekontrakt, fasta militära baser, en nyliberalisering av den irakiska ekonomin och en krigföring mot stora delar av befolkningen. Regeringskonferensen syftar till att legalisera kriget och ockupationen. Den ingår i programmet International Compact with Iraq (ICI), lanserat av Iraks regering (och i bakgrunden USA). De närvarande kommer naturligtvis inte att diskutera de oerhörda krigsbrotten. De kommer inte att diskutera den irakiska opinionen mot ockupationen och rätten att göra motstånd. De kommer inte att diskutera hur USA med ett antal juridiska manövrar försökt legalisera uppenbara brott mot internationell rätt (med invasionen, krigföringen, den rättsstridiga omvälvningen av irakiska lagar och landets ekonomi). De kommer inte att diskutera hur FN har drivits på att godta dessa manövrar, vilket i sin tur håller på att fullständigt underminera den internationella rätten. Nej, medan amerikanska bombplan fäller rekordlaster över Iraks städer och byar, och de irakiska regeringsstyrkorna gör nya offensiver mot sina motståndare i Bagdad, Basra och Mosul med massarresteringar och avrättningar, så kommer våra politiska representanter att diskutera hur vi ska kunna spela en större roll i vad som kallas återuppbyggnad, ekonomisk omstrukturering, demokratisering och ”konsolidering av freden”.
USA ut ur Irak, omedelbart och villkorslöst!
Stöd det irakiska motståndet!
21 maj 2008
