Regionalvalen i Irak 090131
Mathias Cederholm
Snart sex år in på den amerikanska ockupationen vankas det åter demokratisk teater i Irak. 31 januari går irakierna till regionala val, val som tidgare skjutits upp ett flertal gånger med anledning av krigstillstånd och juridiska tvistefrågor. Men nu anses tydligen problemen överspelade och en ny etapp utspelar sig av ett skådespel, ämnat att ge demokratisk fernissa till en av modern tids stora politiska katastrofer.
På flera sätt står nu ockupationen inför en ny situation. FN-mandatet som USA kunnat hänvisa till alltsedan sommaren 2003 är nu borta, istället regleras den amerikanska närvaron av ett bilateralt fördrag där det fastställs att USA:s styrkor är ”inbjudna” av Iraks marionettregering, och att deras närvaro är begränsad i tid till år 2011. Sakta men säkert inviteras den nya irakiska staten i det internationella samfundet, med medlemsförhandlingar i WTO, med handelsförhandlingar, upprättande av diplomatiska förbindelser, och med ekonomiskt samarbete. Till detta kommer den nye amerikanske presidentens Barack Obamas tillträde. Många förväntar sig ett snart amerikanskt utdragande från Irak, vilket stärker bilden av att Irak nu i det närmaste skulle vara ett suveränt land.
Men så fort man börjar skrapa på ytan uppkommer många frågetecken. Till att börja med bör det påpekas att det är oklart om förutsättningarna för dessa val är rättsligt giltiga. Det glöms ofta bort att Iraks nuvarande politiska struktur i sig är ett resultat av en ockupation. Valen 2005 hölls under ett regelrätt krig vilket knappast är acceptabelt enligt internationell rätt. Uppgifter om omfattande valfusk utreddes aldrig ordentligt. Konstitutionen som skrevs ihop och folkomröstades om samma år vet vi idag snickrades ihop under starka påtryckningar från amerikanskt håll. De avgörande politiska grupperna som idag agerar i irakisk politik har USA att tacka för sin politiska existens, medan andra grupper förbjudits eller i det närmaste utrotats genom krigföring och lagstiftning, främst med anledning av att de ställt sig mot ockupationen. Att befolkningen enligt alla opinionsundersökningar samtidigt har varit emot den amerikanska närvaron visar på problemet med att tro att det går att bygga legitima fungerande politiska strukturer under ockupation.
Ett annat problem är den lagstiftning som administrationen under Paul Bremer införde åren 2003-04 under regelrätt ockupation och som inte minst innebar stora förändringar av landets ekonomiska struktur, vilket otvivelaktigt stred mot internationell rätt. Denna lagstiftning pådyvlades sedermera de irakiska regeringarna och tillämpas än idag. Sedan dess har också tusentals amerikaner suttit i de olika ministerierna i Bagdad i egenskap av rådgivare och övervakat den förda politiken. Till detta kommer att ockupanten, eller mandat-innehavaren enligt FN, på olika vis har utövat minst sagt otillbörligt inflytande över det civila samhället i Irak. Mängder av civila organisationer har byggts upp med direkt ekonomiskt stöd, där lojalitet med de amerikanska målsättningarna givetvis har prioriterats. Anmärkningsvärt är också hur rapporteringen i irakiska media har styrts av ockupanten. Stora pengar har lagts på att plantera ”rätt” information i de irakiska tidningarna, och nya sådana pengar avsattes i höstas av Pentagon för tre ytterligare år. Samtidigt har regeringen i Bagdad börjar knyta upp landets journalistkår med löften om stora jorddonationer. Under förra året kom också en rad rapporter om påtryckningar i samband med förhandlingarna om den bilaterala fördragstexten, Washington hotade bl.a. med att dra in all ekonomisk hjälp om det inte gick deras väg, och vi vet fortfarande inte hur det egentligen gick med kraven på ett hemligt tillägg att USA bl.a. skulle behålla kontrollen över inrikes- och försvarsministerierna i Bagdad i tio år till. Man bör också komma ihåg att det slutliga fördraget helt lämnar öppet för omförhandlingar av datumet för bortdragande av amerikansk trupp, och att Obama uttryckligen har hållit öppet för en fortsatt militär närvaro ”i annan form”.
För att legitimera de nya valen har en mängd tidigare rapportering om missförhållanden i Iraks politiska system nedtonats under senare tid. Om vi går tillbaka ett halvår så är det inte svårt att funna uppgifter som pekar mot att val i nuläget knappast kan anses demokratiska. Vi kan börja med den omfattande korruptionen. Enligt internationella undersökningar har Irak utvecklats till ett av världens mest korrumperade länder, och ansvaret är åtminstone delvis ockupationsmaktens med dess katastrofalt misskötta återuppbyggnadsprogram. Korruptionen genomsyrar statsapparaten ända upp i toppen. Regeringen har gjort utfästelser om att agera i frågan, men det ledde inte mycket längre än till att ge flertalet anklagade politiker och tjänstemän immunitet, och att jaga bort den ansvarige korruptionsutredaren. Ofta glömmer kommentatorer bort att korruptionen är lika stor i ”framgångsexemplet” Kurdistan som i Bagdad. De kurdiska partierna slipper dock någon utvärdering denna gång eftersom de kurdiska provinserna är undantagna regionalvalen. Vidare vilar den nuvarande regeringens maktinnehav på flera högst odemokratiska företeelser. Först och främst har maktinnehavet garanterats av en främmande militärmakt, och det har i de tidigare valen varit mer eller mindre förbjudet att kräva ett amerikanskt utträde eller förespråka motstånd mot ockupationsmakten. Detta har i sin tur inneburit att regeringspartierna kunnat slå mot politiska konkurrenter, vanligen med förevändningen att dessa skulle bestå av terrorister eller utgöra ett hot mot USA:s intressen. Det tidigare statsbärande Baathpartiet med miljontals medlemmar är förbjudet alltsedan invasionen, ett historiskt sett extremt ingrepp. Muqtada al-Sadrs rörelse och andra shiitiska politiska konkurrenter i södern har flygbombats och liksom Baath decimerats med hjälp av regelrätta mordpatruller. Situationen i de västra och norra delarna av landet har varit ännu värre. Med glädje har USA ställt upp med trupp och flygstridskrafter i utrensningarna. Även mellan de regeringsbärande partierna har härskat ett politiskt våld med bl.a. terror mot civilbefolkningen, som utgjort en viktig del av det som ofta uppfattats som ett sekteristiskt inbördeskrig. Detta har varit välkänt i Pentagon och Vita huset, men retoriken att terrorister skulle ligga bakom detta våld har varit tacksam att nyttja gentemot media.
Regeringens faktiska politik har inte rönt någon uppskattning av irakierna. Statsapparaten förmår inte leverera, återuppbyggnaden står i det närmaste still, sekterismen har pumpats upp i politiska syften. En i det närmaste imploderad stat har inneburit återkomsten av gammal stampolitik, makthungriga shejker styr och ställer i en alltmer våldsam lokal politik. Dessa bjöds tidigare ivrigt in i politiken av USA i samband med bekämpningen av motståndsgrupperna. Oro för det orubbade opinionsläget har inneburit att nya metoder nu anammats. Premiärminister Maliki lanserade under hösten ett eget program med statsknutna miliser, som ska stärka hans eget partis ställning runtom i landet. Det har också kommit en rad uppgifter om att Malikis parti och andra partier under de senare månaderna lagt ned stora summor på att köpa löften om röster inför valet. Ju närmare valet har kommit, desto mer akuta har spänningarna mellan regeringspartierna blivit på lokalt håll. Våldshandlingar har eskalerat, en rad attentat har utövats mot politiker som ställer upp i valen. Även inom de enskilda regeringspartierna har uppstått spänningar, med omfattande interna utrensningar.
Konklusionen är självklar. Det finns ingen möjlighet att uppfatta det stundande valet som demokratiskt, inte ens som legitimt. Detta är en nedtystad men allmänt bekant sanning sedan länge. Som journalisten Bob Woodward har visat gav Bush-administrationen redan för flera år sedan upp försöken att uppnå en demokratisk form på sin lydregim i Bagdad, och letade efter en rimligt hållbar lösning med en ”strongman”, en pålitlig diktator. Men det pågår trots allt ett politiskt spel i Irak i och med valen. Vilka är de olika kraftlinjerna?
Den främsta motsättningen är naturligtvis den mellan de som under lång tid stött den amerikanska närvaron och dess målsättningar, och de som varit tveksamma inför den (de som varit explicit emot har tenderat att ”försvinna”). Detta har utgjort den främsta grunden för den nuvarande USA-lojala regeringsalliansen under Maliki, och som har haft ungefär samma uppbyggnad sedan 2004. Kärnan i alliansen har varit de bägge religiösa shiitiska partierna Dawa (Malikis parti) och ISCI, samt de bägge kurdiska partierna PUK och KDP. Framförallt från de kurdiska partierna har det kommit önskemål om en lång fortsatt amerikansk närvaro i landet. Tidvis har vissa smärre sekulära respektive sunnitiska partier och Sadr-rörelsens partigrupperingar varit indragna i regeringen, vanligen inför viktiga omröstningar i parlamentet.
En viktig fråga som komplicerar partipolitiken är de olika gruppernas syn på Iraks politiska struktur. Av de fyra nuvarande regeringspartierna förespråkar tre en mer löslig konfederal form för Irak. De kurdiska partierna önskar i grund och botten ett självstyre för kurderna eller t.o.m. en egen stat, och ISCI vill ha en liknande lösning för den shiitiska södern. Detta är djupgående frågor som i förlängningen rör kontrollen över resurser som oljan. Den konfederala hållningen har möjligen visst stöd bland kurderna, men definitivt inte bland den arabiska befolkningen, vare sig i centrala eller i södra Irak. Detta ligger till grund för den opposition som har utkristalliserat sig bland flertalet övriga politiska partier i parlamentet i Bagdad, den tvärpolitiska s.k. 22 juli-rörelsen, som driver en centralistisk och samtidigt USA-kritisk linje, och som bl.a. begär att det kurdiska provinsstyrets anspråk på att annektera regionen kring staden Kirkuk inte ska gå igenom. Eftersom den konfederala linjen mött så mycket motstånd bland befolkningen har Maliki med sitt svaga Dawa-parti på senare tid valt att spela det nationalistiska kortet, och istället drivit en politik som åtminstone ska ge skenet av en centralisering av statsapparaten. Bl.a. ställer han sig i valet bakom en ny lista, Coalition of the State for Law, som spänner över de olika sekteristiska och etniska grupperna. Detta har i sin tur omedelbart ökat motsättningarna till de övriga tre regeringspartierna. De kurdiska partierna vill kunna fortsätta att driva en egen oljepolitik vilket Bagdad vänt sig emot, och efterhand inkorporera stora territorier kring Kirkuk och Mosul, som nu ligger under Bagdads överinsyn. Denna motsättning ligger bakom djupgående spänningar mellan araber och expansionistiska kurdiska grupper och flera minoriteter i denna region. Ett olycksbådande faktum är att president Obama uttryckt stöd för tanken att Iraks problem ska lösas den konfederala vägen, och vicepresident Biden har varit en av de främsta förespråkarna för denna ”lösning” i flera år. Men med tanke på den irakiska opinionen kommer detta knappast att kunna genomdrivas, i alla fall inte utan att frammana ett riktigt inbördeskrig, vilket förhoppningsvis inte de nya makthavarna i Washington ser som något att eftersträva.
Slutligen bör det påpekas att irakisk politik i nuläget är mycket oförutsägbar. Premiärminister Maliki har uppenbarligen godtagits av aktörerna i Washington som den ”strongman” man efterlyst. Men alla parter vet samtidigt att hans stöd bland befolkningen är svag, inte minst med anledning av hans roll som marionett under ockupationen. Till detta kommer ekonomin. President Obama planerar avveckla, eller troligare, dra ned, den amerikanska truppnärvaron under de kommande åren. Alltmer ansvar för den s.k. säkerheten kommer att vila på Bagdadregeringens styrkor och privat kontraktsanställda. Det faktum att oljepriset samtidigt har rasat till närmare en tredjedel av vad det låg på för ett halvår sedan innebär dock att Iraks statsbudget kommer att undergrävas radikalt, den irakiska staten får över 90% av sina inkomster från oljeutvinningen. Det kommer att bli mindre pengar till irakisk militär, till mutor till viktiga politiska spelare, till miliserna, än mindre till sociala projekt syftande till att blidka opinionen. Utöver det nationalistiska kortet finns det indikationer på att Obama-administrationen med det nya läget i det tysta nu begärt att Maliki ska försöka samarbeta med åtminstone några av de olika motståndsorganisationerna. Ifall detta stämmer måste Maliki troligen avveckla samarbetet med den mer radikalt religiösa shiitiska och Iran-vänliga regeringspartnern ISCI och dess ökända Badr-milis. För att möjliggöra samverkan med motståndet och 22 juli-rörelsen krävs även ett hårdare agerande mot de kurdiska partierna i Kirkuk- och oljefrågan, vilket skulle rasera den delen av koalitionen också. Om Maliki och Obama verkligen är beredda på dessa politiska kostnader är oklart. Det är inte heller säkert hur motståndsgrupperna reagerar på detta, tidigare förhandlingsinviter har knappast varit seriösa, och frågan är hur fria dessa förhandlingar egentligen skulle bli. Motståndet har ju klart och tydligt framfört sitt krav på att USA ska ut helt och hållet ur Irak, villkorslöst. Tongångarna i Washington, även bland demokraterna, tyder inte på att detta uppfattas som ett gångbart alternativ, ännu.
Oavsett utvecklingen kan vi bara konstatera. Valen är en fasad som ingen tror på. Det avgörande spelet pågår istället i korridorerna i Bagdad och Washington, men politik utförd av ockupanter och marionetter leder aldrig till något gott. I bakgrunden finns ett blodigt och olagligt invasionskrig och en totalt rättsvidrig ockupation som har förstört ett redan sargat land. Över en miljon liv har spillts, flera miljoner sårats och drivits på flykt, infrastrukturen raserats. Ockupantens oerhörda krigsbrott talas det tyst om, och internationell rätt har satts på undantag. Det irakiska motståndet ser ut att närma sig en seger, sakta men säkert. Men Bush-administrationens vansinniga envetenhet gjorde kostnaden enorm för irakierna. Nu behövs det ett internationellt tryck på Obama och demokraterna att göra det enda rätta: att lämna Irak, omedelbart och villkorslöst.
Mathias Cederholm
(urspr. publicerad på Iraksolidaritets hemsida)
