Så har då det sjunde året av ockupation fullföljts i Irak. Vid förra årsdagen satt en ny president och blivande fredspristagare i Washington, och lovade att han å ena sidan skulle dra ut de amerikanska styrkorna innan 2012, och å andra sidan att de skulle få stanna kvar om det behövdes. Under året har uttalandena från Pentagon och Bagdad varit återkommande att amerikanskt militärt ”stöd” nog är att räkna med under lång tid, t.ex. att amerikanska flygbaser ska finnas kvar åtminstone 10 år till. Stor kraft lades av bl.a. vicepresident Biden på att ställa in den utlovade folkomröstningen i Irak om fortsatt ockupation som egentligen skulle ha hållits senast 31 juli enligt det omtalade SOFA-avtalet. Någon folkomröstning blev det inte. Planer har också lanserats på att fördubbla storleken på USA:s ambassad i Bagdad, redan världens största.
USA har tillfälligt ökat närvaron av privata säkerhetsstyrkor i Irak. Men den militära insatsen måste hursomhelst på sikt minskas, inte minst med anledning av en ökande prioritering av Afghanistan, och därför har det varit bråttom att lägga de viktigaste pusselbitarna på plats. I snabb takt har under året ett antal oljekontrakt drivits igenom med internationella oljebolag. Det är kontrakt som är service-inriktade till sin natur, inte riktigt så fördelaktiga för bolagen som dessa hade hoppats, men de ger dem en ingång till den irakiska scenen. De är osedvanligt långsiktiga vilket försvagar Iraks förhandlingsposition, och är inte godkända av parlamentet i Bagdad vilket egentligen lagstiftningen förutsätter. Liknande problem gäller de kontrakt som slutits separat av kurdiska provinsregeringen, bl.a. med norska DNO, och med svenska Lundin Petroleum via ShaMaran Petroleum Corp. En stor oro härskar över vacklande olje-tillgångar runtom i världen, och när nu även ryska, kinesiska, norska och t.o.m. svenska bolag släpps in i Irak kommer ifrågasättandet av politiken i Washington och Bagdad att reduceras till ett viskande. EU är också alltmer politiskt involverat, ropandet på ”energisäkerhet” – inte minst militär sådan – blir allt högre, och man hoppas på kommande gas-samarbete med Irak. Ett ramavtal om energisamarbete är redan i hamn, och detta har bäring på den komplicerade gas-geopolitiken mellan EU, Mellanöstern och Centralasien. Det är inte svårt att se hur denna uppslutning kring det irakiska projektet fått frågor som de avtalade oljekontraktens laglighet, eller den irakiska (marionett-)regeringens avsaknad av legitimitet, dess diktatoriska våldsanvändning och korruption, att tystas ned på den internationella arenan. Mekanismen har varit tydlig redan tidigare, som under den pinsamma regeringskonferensen i Stockholm i maj 2008, då inte mycket sades om de reella förhållandena i Irak, allt fokus låg på ekonomiska ”reformer”. Man kan fundera på exempelvis Tony Blairs roll, numera avlönad med 1 miljon £/år som rådgivare till investmentbolaget Mubadala, som nu försöker ge sig in i det irakiska oljespelet. Men det är inte lätt att tvinga en befolkning att handla efter yttre intressen, irakierna vägrar unisont att handla med främst amerikanska bolag, vilket har fått ekonomiska kommentatorer att beklaga sig.
För USA var invasionen ett sätt att befästa kontrollen över Mellanöstern långsiktigt. Allt tyder på att Washington kommer att fortsätta att kämpa för en strategisk närvaro i Irak, och ”säkerhet” kommer naturligtvis att begäras av oljebolagen och andra ekonomiska aktörer. Men p.g.a. irakiska befolkningens hårdnackade motstånd kan man inte längre vara säker på en trygg amerikansk bas för hela regionen i Irak. De militära banden med Saudiarabien, Qatar, Bahrain, Oman, Jordanien, Förenade Arabemiraten, Kuwait och Israel har därför fortsatt och på sina håll ökats, militärt skydd av oljeinstallationer är högprioriterat, och nu ska också nya missilsystem riktade mot Iran placeras ut i flera av länderna. Senaste tillskottet har varit den ökande närvaron i Jemen, som liksom fokuset på Somalia återspeglar en växande prioritering av att säkra transportlederna i Adenviken och ut mot Indiska oceanen.
Den officiella politiska kartan i Irak är sig lik. Det är fortfarande de i hög grad sekteristiskt eller etniskt definierade partier, som allierade sig med USA redan på 1990-talet, som håller i den politiska makten i Bagdad liksom i Kurdistan och nere i södern. Flera av dem har starka band med krafter i Iran vilket komplicerar bilden. Rockaderna har varit många. Eftersom det sekteristiska projektet var omöjligt att driva med stöd av befolkningen började främst premiärminister Maliki tillämpa en nationalistisk retorik för att vinna allianser under provinsvalen våren 2009, vilket ledde till vissa framgångar men också skapade öppningar för alternativa aktörer, en del med kopplingar till motståndsorganisationer. De shiitiska partierna bildade en ny allians utan Malikis Dawa-parti, och efter vissa ompositioneringar började de åter högljutt betona federalisering och sekt-tillhörigheter. Men det finns helt enkelt inget stöd bland befolkningen för projektet att splittra landet, så anklagelser om terrorism och krav på total exklusion av alla som haft kopplingar till Baath-partiet (flera miljoner människor) har blivit huvudmedlet för att försöka monopolisera de politiska posterna. Washingtons till synes inkonsekventa agerande i detta spel, man stödjer och motarbetar växelvis olika parter, beror på två huvudmålsättningar. Å ena sidan används den klassiska strategin att söndra och härska, å andra sidan vill man undvika ett alltför starkt iranskt inflytande i landet. Korten USA har haft att spela ut har varit begränsade eftersom de huvudsakliga allierade man haft i Irak främst har varit de sekteristiska Iranvänliga krafterna, de separatistiska kurdiska partierna, samt en mindre grupp mer sekulära samarbetsmän som Ayad Allawi, ökänd som tidigare CIA-man och avskydd bland stora delar av befolkningen.
I den konkreta politiken har förändringarna i Irak under senaste året varit små. I Bagdad har Maliki utvecklats till en maktspelare av rang. Han växlar mellan de mest osannolika allianser och rena maktmedel, och ett eller ett par av de andra regeringspartierna har som svar högst troligt legat bakom några av de spektakulära bombdåden. Ett kort tag vände sig Maliki mot det shiitiska och starkt klerikala ISCI och dess milis, partiet var försvagat när ledaren Abdul Aziz al-Hakim avled i augusti 2009. Det blev då politiskt möjligt att offentligt diskutera hur ISCI med våldsmedel och amerikanskt stöd drivit på den sekteristiska och decentralistiska politiken och milisväldet i Irak. Men med nya positioneringar öppnade Maliki sedan återigen för samverkan med ISCI och dess nye ledare, Hakims son, och tystnaden föll. Men de shiitiska listorna är nu delade mellan två block, vilket har möjliggjort inbrytningar för andra allianser att kanske bli regeringsbildare efter valet, inte minst en allians som är ledd av Allawi. Man måste komma ihåg att många av politikerna är korrumperade, och att korruptionen kommit att genomsyra hela systemet till den grad att Iraks regering och myndigheter numera av Transparency International räknas till en av de mest korrumperade världen.
Utvecklingen i Kurdistan är sorgligt ignorerad av våra media. Där råder stark irritation bland befolkningen mot provinsregeringens korruption, dess maximalistiska och konfrontativa hållning mot Bagdad, och dess stöd för USA:s ockupation. Under de lokala valen sommaren 2009 kanaliserades kritiken genom flera utmanarpartier mot de två gamla klanpartierna. Allt tyder på att fusket i valet var omfattande, och de gamla partierna kunde behålla makten. Uppgifter om utrensningar av illojala har sedan dess tilltagit, offentliganställda med kopplingar till utmanarpartiet Goran har avskedats, och flera av dess politiker har mördats. Den kurdiska regeringen har planer på att helt annektera stora områden i norr, inklusive Mosul och Kirkuk, en fråga som ingår i det nya förslag till provinskonstitution som ställs inför folkomröstning i Kurdistan i samband med valet i mars 2010. Man har lyckats få de många nyinflyttade kurderna i Kirkuk erkända som ett nytt status quo och därmed politiskt försvagat de övriga grupperna i provinsen. Men kring Mosul försvagades den kurdiska kontrollen med provinsvalen 2009, och i januari 2010 införde amerikanska styrkor check-points för att säkra de linjer som kurdiska peshmerga etablerat.
Ett viktigt inslag i Irak har varit de Sahwa- eller Awakening-miliser som USA byggde upp från 2007, lokala klanmiliser och avhoppade motståndsmän som med stora utbetalningar rekryterades mot motståndsgrupperna. Initiativet kunde utnyttja en utbredd ilska mot al-Qaida-gruppers terror mot civilbefolkningen. Dessa miliser avvecklades till stor del under 2009, en del överfördes till irakiska regeringens kontroll, men där har de knappast fått något stöd, och attackerna från motståndet har varit hårda. Många har därför helt enkelt lämnat miliserna och återgått till motståndsgrupperna, som därmed åter har blivit starkare på många platser i norra och centrala Irak. Allmänt har motståndsgrupperna efter stora problem åter blivit starkare, men agerar också försiktigare. Delvis finns man nu inom de politiska strukturerna, och man har gjort satsningar på samordning. Attackerna mot amerikanska styrkor har minskat betydligt. Förklaringen till detta är huvudsakligen att de amerikanska styrkorna blivit alltmer frånvarande på de flesta håll i landet, då de till stor del har placerats på svårtillgängliga stora baser på landsbygden. Däremot har krigföringen mot regeringsstyrkorna fortsatt varit omfattande.
Att den nationella motståndsrörelsen hela tiden vinner stöd bland befolkningen har gjort att regeringen och dess partier kontinuerligt slagit ned på uttryck för regeringskritik och stöd för motståndet. Återkommande har tidningar och TV-kanaler tillfälligt stängts, kritiska journalister dödats, tryckerier och förlag som ger ut förbjuden litteratur (ett växande fenomen) stängts eller saboterats, författarna jagats. Amerikanska pengar har också alltsedan 2004 östs ut för att styra rapporteringen i irakisk press och TV. Närmare 1000 dödsdomar samlades på hög inför valen, skendomarna har varit legio. Kring årsskiftet inleddes dessutom en omfattande arresteringskampanj i norra Irak, som helt försvann från rapporteringen, och mängder av tidigare arresterade sitter i flera hundra mer eller mindre hemliga fängelser runtom i landet. USA har å andra sidan använt Bagdad-regimens befogade rädsla för motståndsgrupperna, inte minst delar av det gamla Baath-partiet, som påtryckningsmedel i olika förhandlingar med regeringspartierna. Återkommande sprids kupprykten i Bagdad, och det förekommer regelbundet uppgifter om att USA har kontakt med flera alternativa regimalternativ ifall man skulle bli ”besviken” på Maliki och hans folk.
Inför valet i mars 2010 tilltog det politiska rävspelet i Bagdad. I början av januari trädde den gamla avbaathifieringsnämnden – upprättad av USA:s guvernör Bremer 2004 – i aktion, nu med nytt namn men fortfarande dominerad av de regerande partierna och ledd av en f.d. milisledare inom ISCI, och förbjöd i en första vända kring 500 av kandidaterna på olika listor, och dessutom 14 hela partier. Argumentet var att de utpekade hade kopplingar till det gamla Baath-partiet, ofta på låg nivå eller bara indirekt som f.d. militärer, grupper som egentligen enligt lagarna (däribland de ökända Bremerlagarna) inte ska rensas ut utan snarare inkluderas i det politiska systemet. I huvudsak var det företrädare från olika sekulära och centralistiska krafter som drabbades, samt en del som var involverade i interna maktstrider inom regeringspartierna. Snabbt pumpades tolkningen ut att det gällde en shiitisk kampanj mot sunni-representanter, men egentligen var sekulära shiiter en stor del av de drabbade. Reaktionen från olika håll blev häftig, t.ex. gick de sydirakiska (huvudsakligen shiitiska) stammarnas gemensamma råd ut och fördömde domen. För att lugna situationen togs därför snabbt först beslutet att utrensningar skulle fortsätta men i hemlighet, och strax därpå dömde en hastigt sammankallad appellationsdomstol att de redan utpekade skulle få delta i valet, och att eventuella utrensningar skulle dömas och verkställas i efterhand istället, efter valet. I skrivande stund var tolkningsstriderna heta mellan olika partier och myndigheter om lagrum, och jurisdiktioner mellan nämnden och domstolen. Men det blev återigen tydligt att vissa krafter både i Bagdad och i Washington ville kombinera politiskt maktspel med att driva på de sekteristiska spänningarna, och stödet för åtgärderna har varit starkt från Iran. Även om förbuden eventuellt dras tillbaka innan valet, har den sekteristiska agendan återigen slagit in kilar genom det politiska systemet, förvärrat av de eskalerande bombdåden i början av februari. Även om USA försöker balansera olika krafter bör man komma ihåg att vicepresident Biden länge tillhört de som allra starkast förespråkat en etnisk/sekteristisk uppdelning av Irak, och hans inblandning i landet har varit omfattande sedan sommaren 2009. Det är lärorikt att notera hur olika intressen, t.ex. den amerikanska diplomaten och ”rådgivaren” Peter Galbraith, efter invasionen 2003 drev på en federalisering av den irakiska konstitutionen, enligt nyare avslöjanden för att säkra oljeintressen (inte minst egna och norska DNO:s) i Kurdistan. Att de decentralistiska krafterna åter stärkts blev tydligt när statsbudgeten för 2010 lades fram i januari. Det visade sig att den gamla federalistiska linjen bland ISCI, Fadhila, och de kurdiska partierna återigen vunnit mark i spelet i korridorerna trots att det inte finns något stöd för detta i opinionen. Nu ska delar av intäkterna från oljeutvinningen gå direkt till respektive provinsstyre, vilket riskerar att underblåsa de så förödande decentralistiska krafterna i landet. Sambandet med försöken till utrensningar inför valet står klart. Att de delar av budgeten som behandlar stats- och regeringschefernas, ministrarnas och parlamentariskernas enorma löner och andra förmåner hölls hemliga gör knappast saken bättre. Korruption och roffande genomsyrar det politiska systemet, och nu har tyvärr de splittrande krafterna i landet återigen fått spelrum.
Utvecklingen mot ett tyst samtycke till utvecklingen i Irak går vidare på den internationella arenan, inte minst i Sverige. De oerhörda krigsbrotten glöms bort, och man blundar för den hissnande korruption och de övergrepp som utmärker de nuvarande makthavarna i Irak, framodlade av den amerikanske ockupanten. Få talar idag om USA:s krigföring i Irak, en olaglig invasion, flygbombningar av hela städer, avrättningskampanjer, fosforbomber, tortyr, understödjande av sekteristiska terror-miliser… Resultatet – en redan utmattad infrastruktur förstördes fullständigt. Över en miljon döda, ett okänt antal miljoner sårade och lemlästade, liksom föräldralösa barn och allt annat som följer i ett storkrigs spår. En kollapsad ekonomi med över 50% arbetslösa, miljontals akut fattiga och undernärda, 100 000-tals barn döda i vattenburna sjukdomar, och över 4 miljoner flyktingar. Dessutom har ockupanten självsvåldigt ändrat Iraks lagar, ekonomi, konstitution, mot internationell rätt. Nu skulle vi behöva en seriös rannsakan av hur allt detta kunde ske, och hur de ansvariga ska kunna bestraffas. Det får till varje pris inte bli ett prejudikat för framtiden, som när man nu talar om ett irakiskt ”framgångsexempel” för Afghanistan och andra platser. Men hur agerar Sverige? Sverige håller tyst och öppnar ambassader och konsulat, knyter oljeband och hoppas på många goda affärer.
Mathias Cederholm
Irakkommittén 