Manifestation 20 mars

februari 11, 2010

 

Manifestation

mot ockupationen på 7-årsdagen efter invasionen

NEJ TILL OCKUPATION!

USA UT UR IRAK!

SOLIDARITET MED AFGHANISTAN OCH PALESTINA!

Lördagen 20 mars

Kl 13-15 på Gustav Adolfs torg

Appeller kommer att hållas av företrädare från Irakkommitten, Vänsterpartiet, Kommunistiska partiet, Afghanistansolidaritet, Palestinarörelsen m.m.

Arr. Irakkommittén i Malmö

Läget i Irak februari 2010

februari 11, 2010

Så har då det sjunde året av ockupation fullföljts i Irak. Vid förra årsdagen satt en ny president och blivande fredspristagare i Washington, och lovade att han å ena sidan skulle dra ut de amerikanska styrkorna innan 2012, och å andra sidan att de skulle få stanna kvar om det behövdes. Under året har uttalandena från Pentagon och Bagdad varit återkommande att amerikanskt militärt ”stöd” nog är att räkna med under lång tid, t.ex. att amerikanska flygbaser ska finnas kvar åtminstone 10 år till. Stor kraft lades av bl.a. vicepresident Biden på att ställa in den utlovade folkomröstningen i Irak om fortsatt ockupation som egentligen skulle ha hållits senast 31 juli enligt det omtalade SOFA-avtalet. Någon folkomröstning blev det inte. Planer har också lanserats på att fördubbla storleken på USA:s ambassad i Bagdad, redan världens största.

USA har tillfälligt ökat närvaron av privata säkerhetsstyrkor i Irak. Men den militära insatsen måste hursomhelst på sikt minskas, inte minst med anledning av en ökande prioritering av Afghanistan, och därför har det varit bråttom att lägga de viktigaste pusselbitarna på plats. I snabb takt har under året ett antal oljekontrakt drivits igenom med internationella oljebolag. Det är kontrakt som är service-inriktade till sin natur, inte riktigt så fördelaktiga för bolagen som dessa hade hoppats, men de ger dem en ingång till den irakiska scenen. De är osedvanligt långsiktiga vilket försvagar Iraks förhandlingsposition, och är inte godkända av parlamentet i Bagdad vilket egentligen lagstiftningen förutsätter. Liknande problem gäller de kontrakt som slutits separat av kurdiska provinsregeringen, bl.a. med norska DNO, och med svenska Lundin Petroleum via ShaMaran Petroleum Corp. En stor oro härskar över vacklande olje-tillgångar runtom i världen, och när nu även ryska, kinesiska, norska och t.o.m. svenska bolag släpps in i Irak kommer ifrågasättandet av politiken i Washington och Bagdad att reduceras till ett viskande. EU är också alltmer politiskt involverat, ropandet på ”energisäkerhet” – inte minst militär sådan – blir allt högre, och man hoppas på kommande gas-samarbete med Irak. Ett ramavtal om energisamarbete är redan i hamn, och detta har bäring på den komplicerade gas-geopolitiken mellan EU, Mellanöstern och Centralasien. Det är inte svårt att se hur denna uppslutning kring det irakiska projektet fått frågor som de avtalade oljekontraktens laglighet, eller den irakiska (marionett-)regeringens avsaknad av legitimitet, dess diktatoriska våldsanvändning och korruption, att tystas ned på den internationella arenan. Mekanismen har varit tydlig redan tidigare, som under den pinsamma regeringskonferensen i Stockholm i maj 2008, då inte mycket sades om de reella förhållandena i Irak, allt fokus låg på ekonomiska ”reformer”. Man kan fundera på exempelvis Tony Blairs roll, numera avlönad med 1 miljon £/år som rådgivare till investmentbolaget Mubadala, som nu försöker ge sig in i det irakiska oljespelet. Men det är inte lätt att tvinga en befolkning att handla efter yttre intressen, irakierna vägrar unisont att handla med främst amerikanska bolag, vilket har fått ekonomiska kommentatorer att beklaga sig.

             För USA var invasionen ett sätt att befästa kontrollen över Mellanöstern långsiktigt. Allt tyder på att Washington kommer att fortsätta att kämpa för en strategisk närvaro i Irak, och ”säkerhet” kommer naturligtvis att begäras av oljebolagen och andra ekonomiska aktörer. Men p.g.a. irakiska befolkningens hårdnackade motstånd kan man inte längre vara säker på en trygg amerikansk bas för hela regionen i Irak. De militära banden med Saudiarabien, Qatar, Bahrain, Oman, Jordanien, Förenade Arabemiraten, Kuwait och Israel har därför fortsatt och på sina håll ökats, militärt skydd av oljeinstallationer är högprioriterat, och nu ska också nya missilsystem riktade mot Iran placeras ut i flera av länderna. Senaste tillskottet har varit den ökande närvaron i Jemen, som liksom fokuset på Somalia återspeglar en växande prioritering av att säkra transportlederna i Adenviken och ut mot Indiska oceanen.

Den officiella politiska kartan i Irak är sig lik. Det är fortfarande de i hög grad sekteristiskt eller etniskt definierade partier, som allierade sig med USA redan på 1990-talet, som håller i den politiska makten i Bagdad liksom i Kurdistan och nere i södern. Flera av dem har starka band med krafter i Iran vilket komplicerar bilden. Rockaderna har varit många. Eftersom det sekteristiska projektet var omöjligt att driva med stöd av befolkningen började främst premiärminister Maliki tillämpa en nationalistisk retorik för att vinna allianser under provinsvalen våren 2009, vilket ledde till vissa framgångar men också skapade öppningar för alternativa aktörer, en del med kopplingar till motståndsorganisationer. De shiitiska partierna bildade en ny allians utan Malikis Dawa-parti, och efter vissa ompositioneringar började de åter högljutt betona federalisering och sekt-tillhörigheter. Men det finns helt enkelt inget stöd bland befolkningen för projektet att splittra landet, så anklagelser om terrorism och krav på total exklusion av alla som haft kopplingar till Baath-partiet (flera miljoner människor) har blivit huvudmedlet för att försöka monopolisera de politiska posterna. Washingtons till synes inkonsekventa agerande i detta spel, man stödjer och motarbetar växelvis olika parter, beror på två huvudmålsättningar. Å ena sidan används den klassiska strategin att söndra och härska, å andra sidan vill man undvika ett alltför starkt iranskt inflytande i landet. Korten USA har haft att spela ut har varit begränsade eftersom de huvudsakliga allierade man haft i Irak främst har varit de sekteristiska Iranvänliga krafterna, de separatistiska kurdiska partierna, samt en mindre grupp mer sekulära samarbetsmän som Ayad Allawi, ökänd som tidigare CIA-man och avskydd bland stora delar av befolkningen.

I den konkreta politiken har förändringarna i Irak under senaste året varit små. I Bagdad har Maliki utvecklats till en maktspelare av rang. Han växlar mellan de mest osannolika allianser och rena maktmedel, och ett eller ett par av de andra regeringspartierna har som svar högst troligt legat bakom några av de spektakulära bombdåden. Ett kort tag vände sig Maliki mot det shiitiska och starkt klerikala ISCI och dess milis, partiet var försvagat när ledaren Abdul Aziz al-Hakim avled i augusti 2009. Det blev då politiskt möjligt att offentligt diskutera hur ISCI med våldsmedel och amerikanskt stöd drivit på den sekteristiska och decentralistiska politiken och milisväldet i Irak. Men med nya positioneringar öppnade Maliki sedan återigen för samverkan med ISCI och dess nye ledare, Hakims son, och tystnaden föll. Men de shiitiska listorna är nu delade mellan två block, vilket har möjliggjort inbrytningar för andra allianser att kanske bli regeringsbildare efter valet, inte minst en allians som är ledd av Allawi. Man måste komma ihåg att många av politikerna är korrumperade, och att korruptionen kommit att genomsyra hela systemet till den grad att Iraks regering och myndigheter numera av Transparency International räknas till en av de mest korrumperade världen.

Utvecklingen i Kurdistan är sorgligt ignorerad av våra media. Där råder stark irritation bland befolkningen mot provinsregeringens korruption, dess maximalistiska och konfrontativa hållning mot Bagdad,  och dess stöd för USA:s ockupation. Under de lokala valen sommaren 2009 kanaliserades kritiken genom flera utmanarpartier mot de två gamla klanpartierna. Allt tyder på att fusket i valet var omfattande, och de gamla partierna kunde behålla makten. Uppgifter om utrensningar av illojala har sedan dess tilltagit, offentliganställda med kopplingar till utmanarpartiet Goran har avskedats, och flera av dess politiker har mördats. Den kurdiska regeringen har planer på att helt annektera stora områden i norr, inklusive Mosul och Kirkuk, en fråga som ingår i det nya förslag till provinskonstitution som ställs inför folkomröstning i Kurdistan i samband med valet i mars 2010. Man har lyckats få de många nyinflyttade kurderna i Kirkuk erkända som ett nytt status quo och därmed politiskt försvagat de övriga grupperna i provinsen. Men kring Mosul försvagades den kurdiska kontrollen med provinsvalen 2009, och i januari 2010 införde amerikanska styrkor check-points för att säkra de linjer som kurdiska peshmerga etablerat.

Ett viktigt inslag i Irak har varit de Sahwa- eller Awakening-miliser som USA byggde upp från 2007, lokala klanmiliser och avhoppade motståndsmän som med stora utbetalningar rekryterades mot motståndsgrupperna. Initiativet kunde utnyttja en utbredd ilska mot al-Qaida-gruppers terror mot civilbefolkningen. Dessa miliser avvecklades till stor del under 2009, en del överfördes till irakiska regeringens kontroll, men där har de knappast fått något stöd, och attackerna från motståndet har varit hårda. Många har därför helt enkelt lämnat miliserna och återgått till motståndsgrupperna, som därmed åter har blivit starkare på många platser i norra och centrala Irak. Allmänt har motståndsgrupperna efter stora problem åter blivit starkare, men agerar också försiktigare. Delvis finns man nu inom de politiska strukturerna, och man har gjort satsningar på samordning. Attackerna mot amerikanska styrkor har minskat betydligt. Förklaringen till detta är huvudsakligen att de amerikanska styrkorna blivit alltmer frånvarande på de flesta håll i landet, då de till stor del har placerats på svårtillgängliga stora baser på landsbygden. Däremot har krigföringen mot regeringsstyrkorna fortsatt varit omfattande.

Att den nationella motståndsrörelsen hela tiden vinner stöd bland befolkningen har gjort att regeringen och dess partier kontinuerligt slagit ned på uttryck för regeringskritik och stöd för motståndet. Återkommande har tidningar och TV-kanaler tillfälligt stängts, kritiska journalister dödats, tryckerier och förlag som ger ut förbjuden litteratur (ett växande fenomen) stängts eller saboterats, författarna jagats. Amerikanska pengar har också alltsedan 2004 östs ut för att styra rapporteringen i irakisk press och TV. Närmare 1000 dödsdomar samlades på hög inför valen, skendomarna har varit legio. Kring årsskiftet inleddes dessutom en omfattande arresteringskampanj i norra Irak, som helt försvann från rapporteringen, och mängder av tidigare arresterade sitter i flera hundra mer eller mindre hemliga fängelser runtom i landet. USA har å andra sidan använt Bagdad-regimens befogade rädsla för motståndsgrupperna, inte minst delar av det gamla Baath-partiet, som påtryckningsmedel i olika förhandlingar med regeringspartierna. Återkommande sprids kupprykten i Bagdad, och det förekommer regelbundet uppgifter om att USA har kontakt med flera alternativa regimalternativ ifall man skulle bli ”besviken” på Maliki och hans folk.

Inför valet i mars 2010 tilltog det politiska rävspelet i Bagdad. I början av januari trädde den gamla avbaathifieringsnämnden – upprättad av USA:s guvernör Bremer 2004 – i aktion, nu med nytt namn men fortfarande dominerad av de regerande partierna och ledd av en f.d. milisledare inom ISCI, och förbjöd i en första vända kring 500 av kandidaterna på olika listor, och dessutom 14 hela partier. Argumentet var att de utpekade hade kopplingar till det gamla Baath-partiet, ofta på låg nivå eller bara indirekt som f.d. militärer, grupper som egentligen enligt lagarna (däribland de ökända Bremerlagarna) inte ska rensas ut utan snarare inkluderas i det politiska systemet. I huvudsak var det företrädare från olika sekulära och centralistiska krafter som drabbades, samt en del som var involverade i interna maktstrider inom regeringspartierna. Snabbt pumpades tolkningen ut att det gällde en shiitisk kampanj mot sunni-representanter, men egentligen var sekulära shiiter en stor del av de drabbade. Reaktionen från olika håll blev häftig, t.ex. gick de sydirakiska (huvudsakligen shiitiska) stammarnas gemensamma råd ut och fördömde domen. För att lugna situationen togs därför snabbt först beslutet att utrensningar skulle fortsätta men i hemlighet, och strax därpå dömde en hastigt sammankallad appellationsdomstol att de redan utpekade skulle få delta i valet, och att eventuella utrensningar skulle dömas och verkställas i efterhand istället, efter valet. I skrivande stund var tolkningsstriderna heta mellan olika partier och myndigheter om lagrum, och jurisdiktioner mellan nämnden och domstolen. Men det blev återigen tydligt att vissa krafter både i Bagdad och i Washington ville kombinera politiskt maktspel med att driva på de sekteristiska spänningarna, och stödet för åtgärderna har varit starkt från Iran. Även om förbuden eventuellt dras tillbaka innan valet, har den sekteristiska agendan återigen slagit in kilar genom det politiska systemet, förvärrat av de eskalerande bombdåden i början av februari. Även om USA försöker balansera olika krafter bör man komma ihåg att vicepresident Biden länge tillhört de som allra starkast förespråkat en etnisk/sekteristisk uppdelning av Irak, och hans inblandning i landet har varit omfattande sedan sommaren 2009. Det är lärorikt att notera hur olika intressen, t.ex. den amerikanska diplomaten och ”rådgivaren” Peter Galbraith, efter invasionen 2003 drev på en federalisering av den irakiska konstitutionen, enligt nyare avslöjanden för att säkra oljeintressen (inte minst egna och norska DNO:s) i Kurdistan. Att de decentralistiska krafterna åter stärkts blev tydligt när statsbudgeten för 2010 lades fram i januari. Det visade sig att den gamla federalistiska linjen bland ISCI, Fadhila, och de kurdiska partierna återigen vunnit mark i spelet i korridorerna trots att det inte finns något stöd för detta i opinionen. Nu ska delar av intäkterna från oljeutvinningen gå direkt till respektive provinsstyre, vilket riskerar att underblåsa de så förödande decentralistiska krafterna i landet. Sambandet med försöken till utrensningar inför valet står klart. Att de delar av budgeten som behandlar stats- och regeringschefernas, ministrarnas och parlamentariskernas enorma löner och andra förmåner hölls hemliga gör knappast saken bättre. Korruption och roffande genomsyrar det politiska systemet, och nu har tyvärr de splittrande krafterna i landet återigen fått spelrum.

Utvecklingen mot ett tyst samtycke till utvecklingen i Irak går vidare på den internationella arenan, inte minst i Sverige. De oerhörda krigsbrotten glöms bort, och man blundar för den hissnande korruption och de övergrepp som utmärker de nuvarande makthavarna i Irak, framodlade av den amerikanske ockupanten. Få talar idag om USA:s krigföring i Irak, en olaglig invasion, flygbombningar av hela städer, avrättningskampanjer, fosforbomber, tortyr, understödjande av sekteristiska terror-miliser… Resultatet – en redan utmattad infrastruktur förstördes fullständigt. Över en miljon döda, ett okänt antal miljoner sårade och lemlästade, liksom föräldralösa barn och allt annat som följer i ett storkrigs spår. En kollapsad ekonomi med över 50% arbetslösa, miljontals akut fattiga och undernärda, 100 000-tals barn döda i vattenburna sjukdomar, och över 4 miljoner flyktingar. Dessutom har ockupanten självsvåldigt ändrat Iraks lagar, ekonomi, konstitution, mot internationell rätt. Nu skulle vi behöva en seriös rannsakan av hur allt detta kunde ske, och hur de ansvariga ska kunna bestraffas. Det får till varje pris inte bli ett prejudikat för framtiden, som när man nu talar om ett irakiskt ”framgångsexempel” för Afghanistan och andra platser. Men hur agerar Sverige? Sverige håller tyst och öppnar ambassader och konsulat, knyter oljeband och hoppas på många goda affärer.

Mathias Cederholm

Irak – ska rättvisa nås?

december 5, 2009

I Storbritannien pågår nu den tredje utredningen om huruvida invasionen av Irak var laglig, och om anklagelser om övergepp. Man har noga tillsett att utredningen – liksom tidigare utredningar – inte kan nå alltför obehagliga politiska resultat, den har belagts med munkavle.

I rapporteringen undviks gärna nämnandet av det omfattande arbete som länge lagts ned på att möjliggöra en internationell utredning, och som skulle utgöra utmärkt bevismaterial om inte särskilda politiska ”hänsyn” skulle behöva tas. Alltsedan Världstribunalen om Irak 2003-5 och med BRusselstribunalens fortsatta arbete har omfattande bevis för att kriget och dess genomförande har varit olagligt samlats på hög.

I oktober 2009 startades en rättsutredning i den spanska nationalförsamlingen, begärd av BRusselstribunalen/Justice For Iraq, ställd mot de amerikanska ex-presidenterna George H W Bush, Bill Clinton, George W Bush, samt Barack Obama, och de brittiska ex-premiärministrarna Margaret Thatcher, John Major, Tony Blair samt Gordon Brown. Misstanken rör krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Utgångspunkten för anklagelserna är de 19 år av förödelse som åsamkats landet och dess befolkning. Alltsedan 1990 har tusentals ton bomber med utarmat uran spytts ut över landet, uran-dammet ligger där fortfarande och skördar sina offer. 1991 och 2003 flygbombades landet urskillningslöst – vatten- och avloppssystem, skolor, sjukhus, moskéer, kyrkor, bostadsområden och unika historiska kvarlämningar totalförstördes. Efter invasionen 2003 stödde ockupanten medvetet sekteristiska grupper som tilläts terrorisera befolkningen med sina miliser, resultatet blev 4,7 miljoner flyktingar, en femtedel av befolkningen. Mot internationell lag har ockupanten ändrat irakiska lagar, ekonomi, och ansvarat för omfattande politisk förföljelse och rena utrensningar. Antalet döda p.g.a. bombningar, förstörd infrastruktur, sanktioner och motsättningar pådrivna av ockupationen är uppemot 2 miljoner!

I slutet av oktober genomfördes Kuala Lumpur International Conference to Criminalise War. Där visades med material framlagt av en krigsbrottskommission med all önskvärd tydlighet hur ockupationsstyrkorna använt förbjudna massförstörelsevapen, bombat civila områden och utfört massmord. De använde sig även av kidnappningar, omfattande tortyr, ras- och religions”profilering” och en rad andra brutala metoder som uppfyller kriterierna för de juridiska definitionerna av krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. Bl.a. framhölls hur omfattande användningen av utarmat uran har varit av ockupationsstyrkorna i Irak, och hur förödande det visat sig vara för befolkningen. Man visade också att själva invasionen var direkt olaglig och att USA:s försök att kringgå internationell rätt i sig också har varit olagliga. De ansvariga i USA liksom i de närmast allierade länderna skulle alltså mycket väl kunna ställas inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag – om den politiska viljan verkligen fanns.

Efter snart sju år pågår fortfarande ockupationen av Irak. Återigen försöker Washington förlänga den ytterligare. ”Bara ett år till, eller ett halvt” säger man, medan man väntar in det slutliga priset – de oljekontrakt som nu knyts i snabb takt. Tack vare sitt andra krig i Afghanistan har man för tillfället fått medias ljus att riktas mot ett annat håll.

USA ut ur irak, omedelbart och villkorslöst

Stöd det irakiska motståndet

                             3 december 2009

Bli medlem i Irakkommittén!

Irakkommittén i Malmö, Södervärnsgatan 9B, 214 27 MALMÖ

http://www.irakkommitten.nu

https://irakkommitten.wordpress.com/

070-305 62 81

Alternativa nyhetskanaler: http://www.antiwar.com, http://anti-occupation.org/, http://www.brusselstribunal.org, http://www.iraqoilreport.com, http://www.iraksolidaritet.se, http://www.roadstoiraq.com/, http://www.uruknet.info, http://warnewstoday.blogspot.com/, http://www.globalpolicy.org/security/issues/irqindx.htm

Irak – framgångsexempel? (nov 2009)

december 5, 2009

I samband med det allt hetare kriget i Afghanistan hänvisas nu allt oftare till ”framgångarna” i Irak som föregångsexempel. Samtidigt har rapporteringen om skeendena i Irak minskat till en rännil. Hur ser dessa ”framgångar” ut?

För att ta det i tur och ordning. USA invaderade Irak i mars 2003. Invasionen var olaglig, och dessutom på förljugna premisser. Man tillsatte själv det nya styret, först en guvernör och sedan marionettregeringar. Mot internationell lag genomdrevs en enorm mängd reformer av landets författning, ekonomi o.s.v. utan att irakierna fick säga sitt. Befolkningen vände sig mot ockupanten, och kriget tilltog. USA såg noga till att de nya politiska spelarna i Bagdad tillhörde de ockupationsvänliga – resultatet blev regeringar präglade av religiös sekterism och etnisk chauvinism. Man har hållit val, som bara syftat till att säkra den lojala politiska elit som odlats fram i landet. Ockupationskriget kläddes om till ett inbördeskrig, men motorn i våldet var hela tiden ockupationen och att den försvarades av en marionettregim i Bagdad. Det militära våldet nådda förfärande nivåer – USA flygbombade hela städer, avrättningskampanjer, fosforbomber, tortyr, understödjande av sekteristiska terror-miliser… Resultatet – en redan utmattad infrastruktur förstördes fullständigt. Över en miljon döda, ett okänt antal miljoner sårade och lemlästade, liksom föräldralösa barn och allt annat som följer i ett storkrigs spår. En kollapsad ekonomi med över 50% arbetslösa, miljontals akut fattiga och undernärda, 100 000-tals barn döende i vattenburna sjukdomar, och 4 miljoner flyktingar. Framgång?

Trots det oerhörda övervåldet gick det inte att besegra irakierna. USA började istället avlöna en del av motståndsgrupperna och de amerikanska styrkorna placerades på stora baser ute på landsbygden, ”våldet” minskade. En av världens mest korrupta regimer har stöttats upp i Bagdad för att ta emot trycket från motståndet och befolkningen. Framgång?

Nu försöker Pentagon och president Obama rädda vad som räddas kan. Man talar om utträde ur Irak med det omtalade SOFA-avtalet, samtidigt som man slipar på argumenten för fortsatt närvaro. Man måste stanna ”några” år till, eller 10 år till för att stödja irakiska regeringens militära förmåga. Fortfarande har man sina 120 000 soldater i Irak, och lika många kontraktörer– ofta med militärt stödjande uppgifter, och världens största ambassad. Vad är egentligen syftet? Efter åratal av kaos drivs nu de efterlängtade oljekontrakten igenom. Men återigen är ockupationens logik klar för irakierna. Bland befolkningen är opinionen tydlig, man vill ha en fungerande, icke-sekteristisk centraliserad statsmakt, och ett suveränt land utan ockupation. Den irakiska marionettregeringen kan ge fördelaktiga kontrakt till de utländska bolagen. Men befolkningen är beredd att återkalla dessa kontrakt när marionetten slutligen faller.

USA ut ur irak, omedelbart och villkorslöst

Stöd det irakiska motståndet

4 november 2009

Scahill:250000 kontraktörer i Irak och Afghanistan

juni 3, 2009

På sin blogg noterar Jeremy Scahill, välkänd expert i frågor om användningen av kontraktörer och legoknektar, att Pentagon för närvarande fortsätter öka den militära sidan av privata kontraktörer i Irak och Afghanistan. Med andra ord – ”nedtrappningen” i Irak innebär samtidigt ökande användning av privata ockupationsstyrkor.

Länk: http://rebelreports.com/post/116277092/obama-has-250-000-contractors-in-iraq-and-afghan

Irak – ockupation 10 år till?

juni 3, 2009

USA:s arméchef, general George Casey, förklarade på en presskonferens den 26 maj att de amerikanska styrkorna förbereder sig på att stanna kvar i Irak i tio år till (AP 26 maj)

Någon som tycker att det är något som inte stämmer här? Detta är bara ytterligare ett steg i det nya sättet att föra krig och som har använts gång på gång i Irak under sex år av krig och ockupation. Låt omvärlden tro att kriget håller på att ta slut – medan det egentligen bara fortsätter, och fortsätter…

Stora förhoppningar har lagts på att president Obama skulle avsluta kriget. Dessa förhoppningar har hindrat våra politiker och nyhetsmedia från att lyssna till det verkliga innehållet i de senaste månadernas uttalanden från Washington. Presidenten talar om att avsluta stridsoperationer 2010, men att andra typer av styrkor ska stanna under lång tid. Redan döps militära insatser om till att vara ”rådgivande” och ”understödjande”. Löften om att amerikanska styrkor skulle lämna alla irakiska städer sommaren 2009 har redan dragits tillbaka, de stora baserna i bl.a. Bagdad och Mosul ska vara kvar.

För att få tyst på misstroende irakier och fredsrörelsen hänvisas till SOFA-fördraget från i vintras som fastställer att alla amerikanska styrkor ska ut innan 2012 (alltså tre års krig till). Man undviker att nämna det faktum att ett civilt fördrag vid sidan om SOFA lämnar öppet för fortsatt närvaro om USA och dess marionett i Bagdad så önskar. Regeringen i Bagdad befinner sig i sin tur i en hopplös situation. Landets ekonomi håller på att rasa ihop med anledning av det sjunkande oljepriset och den måttlösa korruptionen i statsförvaltningen. Regeringen kommer inte att ha råd med de enorma militära styrkor och paramilitära miliser den använder för att säkra makten gentemot en misstroende befolkning och ett återigen växande motstånd. Bara någon dag innan Caseys uttalande om tio år till sade en regeringsrepresentant i Bagdad att man av ekonomiska skäl måste häva planerna på att regeringsstyrkorna på egen hand ska kunna ta ansvar för ”landets” (d.v.s. regeringens egen) säkerhet innan 2020.

Nej, vi låter inte lura oss! Allt handlar om att säkra USA:s inflytande i Irak och regionen. För marionetten i Bagdad gäller det att säkra ett fortsatt maktinnehav. I det tysta pågår nu förhandlingar om landets olja och gas, på villkor som ska tillfredställa säkerhetspolitiska intressen och de internationella bolagen. Även EU är med i detta osmakliga spel. Man talar tyst om att de val som genomförts, och nuvarande kontrakt och lagar, måste anses illegitima eftersom de genomdrivits under krig och ockupation.

Den irakiska opinionen har hela tiden varit emot den amerikanska ockupationen, medan deras politiska ”företrädare” gått USA:s väg. Detta är motorn i motsättningarna i landet. Bland befolkningen är opinionen tydlig, man vill ha en fungerande, icke-sekteristisk centraliserad statsmakt, och ett suveränt land utan ockupation. Politikerna i Bagdad har anpassat sin retorik därefter, nu talas om att stärka staten, om suveränitet. Men det är fortfarande samma politiker som styr vars makt hela tiden varit avhängig det amerikanska stödet. Religiösa revanschister och etniska chauvinister som med stöd av USA gripit makten, och vägrar erkänna att det irakiska folket vill något helt annat.

USA ut ur irak, omedelbart och villkorslöst

Stöd det irakiska motståndet

27 maj 2009

 

Bli medlem i Irakkommittén!

Hjälp oss dela ut flygblad, organisera möten och föredrag, skriva insändare och fråga ut politiker, få kontakt med skolor, studentorganisationer, arbetsplatser o.s.v. Det finns även en avdelning i Lund.

Irakkommittén i Malmö      

Monbijougatan 10 B, 211 53 Malmö

https://irakkommitten.wordpress.com/                  

073 – 627 69 66

Fråga gärna om tips på material. Kommittén erbjuder föredrag kring ockupationen, Iraks historia och USA:s mellanösternpolitik.

Alternativa nyhetskanaler:

www.antiwar.com

http://anti-occupation.org/

www.brusselstribunal.org

www.iraqoilreport.com

www.iraksolidaritet.se

http://newsdeskhelsinkifinland.net/

www.uruknet.info

http://warnewstoday.blogspot.com

www.globalpolicy.org/security/issues/irqindx.htm

Seminarium 22 april kl. 18.30, ABF Stockholm

mars 27, 2009

Obamas Irakpolitik och läget i landet

Talare: Mathias Cederholm, forskare vid Lunds universitet

Frågor och diskussion

Arr. IrakSolidaritet i samarbete med ABF

 

 

 

 

 

Seminarium om Våldets världsmakt i Karlskrona, 18 april

mars 27, 2009

Israels massaker i Gaza har upprört många. Liknande krigsförbrytelser har skett i stor skala, fast i mediaskugga, i samband med USA:s ockupationskrig i Irak och Afghanistan. Nätverket Gazasolidaritet i Blekinge vill genom att anordna ett seminarium bidra till att sprida kunskap och medvetenhet om sambanden i USA:s och Israels krigspolitik i Väst- och Centralasien. Det blir föredrag om Irak (Mathias Cederholm), Afghanistan (Stefan Lindgren) och Palestina (Per Gahrton). Därutöver kommer ”terroristjakten” som ett hot mot rättssäkerheten att tas upp (Gösta Hultén). Seminariet äger rum i Stadsbibliotekets hörsal i Karlskrona lördagen den 18 april med start kl 11.

Manifestation på sexårsdagen av invasionen

mars 20, 2009

MANIFESTATION

6 år av krig och ockupation –

USA UT UR IRAK

STÖD IRAKIERNAS MOTSTÅND

Lördag 21 mars, Gustav Adolfs torg i Malmö, kl 13.

Appeller och tal av Love Flygren från irakkommittén, Sammi Alaa (Iraks Kommunistiska parti – Folkets Union), Marianne Berg (V), Patrik Paulov (K), Peter Cohen (SKP).

Även bokbord, försäljning av nya numret av Brännpunkt Irak m.m.

Arr: Irakkommittén i Malmö

Analys inför regionalvalen 31 jan 2009

mars 20, 2009

 

Regionalvalen i Irak 090131
Mathias Cederholm
Snart sex år in på den amerikanska ockupationen vankas det åter demokratisk teater i Irak. 31 januari går irakierna till regionala val, val som tidgare skjutits upp ett flertal gånger med anledning av krigstillstånd och juridiska tvistefrågor. Men nu anses tydligen problemen överspelade och en ny etapp utspelar sig av ett skådespel, ämnat att ge demokratisk fernissa till en av modern tids stora politiska katastrofer.

På flera sätt står nu ockupationen inför en ny situation. FN-mandatet som USA kunnat hänvisa till alltsedan sommaren 2003 är nu borta, istället regleras den amerikanska närvaron av ett bilateralt fördrag där det fastställs att USA:s styrkor är ”inbjudna” av Iraks marionettregering, och att deras närvaro är begränsad i tid till år 2011. Sakta men säkert inviteras den nya irakiska staten i det internationella samfundet, med medlemsförhandlingar i WTO, med handelsförhandlingar, upprättande av diplomatiska förbindelser, och med ekonomiskt samarbete. Till detta kommer den nye amerikanske presidentens Barack Obamas tillträde. Många förväntar sig ett snart amerikanskt utdragande från Irak, vilket stärker bilden av att Irak nu i det närmaste skulle vara ett suveränt land.

Men så fort man börjar skrapa på ytan uppkommer många frågetecken. Till att börja med bör det påpekas att det är oklart om förutsättningarna för dessa val är rättsligt giltiga. Det glöms ofta bort att Iraks nuvarande politiska struktur i sig är ett resultat av en ockupation. Valen 2005 hölls under ett regelrätt krig vilket knappast är acceptabelt enligt internationell rätt. Uppgifter om omfattande valfusk utreddes aldrig ordentligt. Konstitutionen som skrevs ihop och folkomröstades om samma år vet vi idag snickrades ihop under starka påtryckningar från amerikanskt håll. De avgörande politiska grupperna som idag agerar i irakisk politik har USA att tacka för sin politiska existens, medan andra grupper förbjudits eller i det närmaste utrotats genom krigföring och lagstiftning, främst med anledning av att de ställt sig mot ockupationen. Att befolkningen enligt alla opinionsundersökningar samtidigt har varit emot den amerikanska närvaron visar på problemet med att tro att det går att bygga legitima fungerande politiska strukturer under ockupation.

Ett annat problem är den lagstiftning som administrationen under Paul Bremer införde åren 2003-04 under regelrätt ockupation och som inte minst innebar stora förändringar av landets ekonomiska struktur, vilket otvivelaktigt stred mot internationell rätt. Denna lagstiftning pådyvlades sedermera de irakiska regeringarna och tillämpas än idag. Sedan dess har också tusentals amerikaner suttit i de olika ministerierna i Bagdad i egenskap av rådgivare och övervakat den förda politiken. Till detta kommer att ockupanten, eller mandat-innehavaren enligt FN, på olika vis har utövat minst sagt otillbörligt inflytande över det civila samhället i Irak. Mängder av civila organisationer har byggts upp med direkt ekonomiskt stöd, där lojalitet med de amerikanska målsättningarna givetvis har prioriterats. Anmärkningsvärt är också hur rapporteringen i irakiska media har styrts av ockupanten. Stora pengar har lagts på att plantera ”rätt” information i de irakiska tidningarna, och nya sådana pengar avsattes i höstas av Pentagon för tre ytterligare år. Samtidigt har regeringen i Bagdad börjar knyta upp landets journalistkår med löften om stora jorddonationer. Under förra året kom också en rad rapporter om påtryckningar i samband med förhandlingarna om den bilaterala fördragstexten, Washington hotade bl.a. med att dra in all ekonomisk hjälp om det inte gick deras väg, och vi vet fortfarande inte hur det egentligen gick med kraven på ett hemligt tillägg att USA bl.a. skulle behålla kontrollen över inrikes- och försvarsministerierna i Bagdad i tio år till. Man bör också komma ihåg att det slutliga fördraget helt lämnar öppet för omförhandlingar av datumet för bortdragande av amerikansk trupp, och att Obama uttryckligen har hållit öppet för en fortsatt militär närvaro ”i annan form”.

För att legitimera de nya valen har en mängd tidigare rapportering om missförhållanden i Iraks politiska system nedtonats under senare tid. Om vi går tillbaka ett halvår så är det inte svårt att funna uppgifter som pekar mot att val i nuläget knappast kan anses demokratiska. Vi kan börja med den omfattande korruptionen. Enligt internationella undersökningar har Irak utvecklats till ett av världens mest korrumperade länder, och ansvaret är åtminstone delvis ockupationsmaktens med dess katastrofalt misskötta återuppbyggnadsprogram. Korruptionen genomsyrar statsapparaten ända upp i toppen. Regeringen har gjort utfästelser om att agera i frågan, men det ledde inte mycket längre än till att ge flertalet anklagade politiker och tjänstemän immunitet, och att jaga bort den ansvarige korruptionsutredaren. Ofta glömmer kommentatorer bort att korruptionen är lika stor i ”framgångsexemplet” Kurdistan som i Bagdad. De kurdiska partierna slipper dock någon utvärdering denna gång eftersom de kurdiska provinserna är undantagna regionalvalen. Vidare vilar den nuvarande regeringens maktinnehav på flera högst odemokratiska företeelser. Först och främst har maktinnehavet garanterats av en främmande militärmakt, och det har i de tidigare valen varit mer eller mindre förbjudet att kräva ett amerikanskt utträde eller förespråka motstånd mot ockupationsmakten. Detta har i sin tur inneburit att regeringspartierna kunnat slå mot politiska konkurrenter, vanligen med förevändningen att dessa skulle bestå av terrorister eller utgöra ett hot mot USA:s intressen. Det tidigare statsbärande Baathpartiet med miljontals medlemmar är förbjudet alltsedan invasionen, ett historiskt sett extremt ingrepp. Muqtada al-Sadrs rörelse och andra shiitiska politiska konkurrenter i södern har flygbombats och liksom Baath decimerats med hjälp av regelrätta mordpatruller. Situationen i de västra och norra delarna av landet har varit ännu värre. Med glädje har USA ställt upp med trupp och flygstridskrafter i utrensningarna. Även mellan de regeringsbärande partierna har härskat ett politiskt våld med bl.a. terror mot civilbefolkningen, som utgjort en viktig del av det som ofta uppfattats som ett sekteristiskt inbördeskrig. Detta har varit välkänt i Pentagon och Vita huset, men retoriken att terrorister skulle ligga bakom detta våld har varit tacksam att nyttja gentemot media.

Regeringens faktiska politik har inte rönt någon uppskattning av irakierna. Statsapparaten förmår inte leverera, återuppbyggnaden står i det närmaste still, sekterismen har pumpats upp i politiska syften. En i det närmaste imploderad stat har inneburit återkomsten av gammal stampolitik, makthungriga shejker styr och ställer i en alltmer våldsam lokal politik. Dessa bjöds tidigare ivrigt in i politiken av USA i samband med bekämpningen av motståndsgrupperna. Oro för det orubbade opinionsläget har inneburit att nya metoder nu anammats. Premiärminister Maliki lanserade under hösten ett eget program med statsknutna miliser, som ska stärka hans eget partis ställning runtom i landet. Det har också kommit en rad uppgifter om att Malikis parti och andra partier under de senare månaderna lagt ned stora summor på att köpa löften om röster inför valet. Ju närmare valet har kommit, desto mer akuta har spänningarna mellan regeringspartierna blivit på lokalt håll. Våldshandlingar har eskalerat, en rad attentat har utövats mot politiker som ställer upp i valen. Även inom de enskilda regeringspartierna har uppstått spänningar, med omfattande interna utrensningar.

Konklusionen är självklar. Det finns ingen möjlighet att uppfatta det stundande valet som demokratiskt, inte ens som legitimt. Detta är en nedtystad men allmänt bekant sanning sedan länge. Som journalisten Bob Woodward har visat gav Bush-administrationen redan för flera år sedan upp försöken att uppnå en demokratisk form på sin lydregim i Bagdad, och letade efter en rimligt hållbar lösning med en ”strongman”, en pålitlig diktator. Men det pågår trots allt ett politiskt spel i Irak i och med valen. Vilka är de olika kraftlinjerna?

Den främsta motsättningen är naturligtvis den mellan de som under lång tid stött den amerikanska närvaron och dess målsättningar, och de som varit tveksamma inför den (de som varit explicit emot har tenderat att ”försvinna”). Detta har utgjort den främsta grunden för den nuvarande USA-lojala regeringsalliansen under Maliki, och som har haft ungefär samma uppbyggnad sedan 2004. Kärnan i alliansen har varit de bägge religiösa shiitiska partierna Dawa (Malikis parti) och ISCI, samt de bägge kurdiska partierna PUK och KDP. Framförallt från de kurdiska partierna har det kommit önskemål om en lång fortsatt amerikansk närvaro i landet. Tidvis har vissa smärre sekulära respektive sunnitiska partier och Sadr-rörelsens partigrupperingar varit indragna i regeringen, vanligen inför viktiga omröstningar i parlamentet.

En viktig fråga som komplicerar partipolitiken är de olika gruppernas syn på Iraks politiska struktur. Av de fyra nuvarande regeringspartierna förespråkar tre en mer löslig konfederal form för Irak. De kurdiska partierna önskar i grund och botten ett självstyre för kurderna eller t.o.m. en egen stat, och ISCI vill ha en liknande lösning för den shiitiska södern. Detta är djupgående frågor som i förlängningen rör kontrollen över resurser som oljan. Den konfederala hållningen har möjligen visst stöd bland kurderna, men definitivt inte bland den arabiska befolkningen, vare sig i centrala eller i södra Irak. Detta ligger till grund för den opposition som har utkristalliserat sig bland flertalet övriga politiska partier i parlamentet i Bagdad, den tvärpolitiska s.k. 22 juli-rörelsen, som driver en centralistisk och samtidigt USA-kritisk linje, och som bl.a. begär att det kurdiska provinsstyrets anspråk på att annektera regionen kring staden Kirkuk inte ska gå igenom. Eftersom den konfederala linjen mött så mycket motstånd bland befolkningen har Maliki med sitt svaga Dawa-parti på senare tid valt att spela det nationalistiska kortet, och istället drivit en politik som åtminstone ska ge skenet av en centralisering av statsapparaten. Bl.a. ställer han sig i valet bakom en ny lista, Coalition of the State for Law, som spänner över de olika sekteristiska och etniska grupperna. Detta har i sin tur omedelbart ökat motsättningarna till de övriga tre regeringspartierna. De kurdiska partierna vill kunna fortsätta att driva en egen oljepolitik vilket Bagdad vänt sig emot, och efterhand inkorporera stora territorier kring Kirkuk och Mosul, som nu ligger under Bagdads överinsyn. Denna motsättning ligger bakom djupgående spänningar mellan araber och expansionistiska kurdiska grupper och flera minoriteter i denna region. Ett olycksbådande faktum är att president Obama uttryckt stöd för tanken att Iraks problem ska lösas den konfederala vägen, och vicepresident Biden har varit en av de främsta förespråkarna för denna ”lösning” i flera år. Men med tanke på den irakiska opinionen kommer detta knappast att kunna genomdrivas, i alla fall inte utan att frammana ett riktigt inbördeskrig, vilket förhoppningsvis inte de nya makthavarna i Washington ser som något att eftersträva.

Slutligen bör det påpekas att irakisk politik i nuläget är mycket oförutsägbar. Premiärminister Maliki har uppenbarligen godtagits av aktörerna i Washington som den ”strongman” man efterlyst. Men alla parter vet samtidigt att hans stöd bland befolkningen är svag, inte minst med anledning av hans roll som marionett under ockupationen. Till detta kommer ekonomin. President Obama planerar avveckla, eller troligare, dra ned, den amerikanska truppnärvaron under de kommande åren. Alltmer ansvar för den s.k. säkerheten kommer att vila på Bagdadregeringens styrkor och privat kontraktsanställda. Det faktum att oljepriset samtidigt har rasat till närmare en tredjedel av vad det låg på för ett halvår sedan innebär dock att Iraks statsbudget kommer att undergrävas radikalt, den irakiska staten får över 90% av sina inkomster från oljeutvinningen. Det kommer att bli mindre pengar till irakisk militär, till mutor till viktiga politiska spelare, till miliserna, än mindre till sociala projekt syftande till att blidka opinionen. Utöver det nationalistiska kortet finns det indikationer på att Obama-administrationen med det nya läget i det tysta nu begärt att Maliki ska försöka samarbeta med åtminstone några av de olika motståndsorganisationerna. Ifall detta stämmer måste Maliki troligen avveckla samarbetet med den mer radikalt religiösa shiitiska och Iran-vänliga regeringspartnern ISCI och dess ökända Badr-milis. För att möjliggöra samverkan med motståndet och 22 juli-rörelsen krävs även ett hårdare agerande mot de kurdiska partierna i Kirkuk- och oljefrågan, vilket skulle rasera den delen av koalitionen också. Om Maliki och Obama verkligen är beredda på dessa politiska kostnader är oklart. Det är inte heller säkert hur motståndsgrupperna reagerar på detta, tidigare förhandlingsinviter har knappast varit seriösa, och frågan är hur fria dessa förhandlingar egentligen skulle bli. Motståndet har ju klart och tydligt framfört sitt krav på att USA ska ut helt och hållet ur Irak, villkorslöst. Tongångarna i Washington, även bland demokraterna, tyder inte på att detta uppfattas som ett gångbart alternativ, ännu.
Oavsett utvecklingen kan vi bara konstatera. Valen är en fasad som ingen tror på. Det avgörande spelet pågår istället i korridorerna i Bagdad och Washington, men politik utförd av ockupanter och marionetter leder aldrig till något gott. I bakgrunden finns ett blodigt och olagligt invasionskrig och en totalt rättsvidrig ockupation som har förstört ett redan sargat land. Över en miljon liv har spillts, flera miljoner sårats och drivits på flykt, infrastrukturen raserats. Ockupantens oerhörda krigsbrott talas det tyst om, och internationell rätt har satts på undantag. Det irakiska motståndet ser ut att närma sig en seger, sakta men säkert. Men Bush-administrationens vansinniga envetenhet gjorde kostnaden enorm för irakierna. Nu behövs det ett internationellt tryck på Obama och demokraterna att göra det enda rätta: att lämna Irak, omedelbart och villkorslöst.

Mathias Cederholm

(urspr. publicerad på Iraksolidaritets hemsida)